Äventyrskvinnan

2012-08-08 - 01:38:46
Jag skulle säga att ända sedan jag var liten har jag gillat äventyr. Kanske är ett ensamt barn syndrom, vem vet! Men när min fantasi inte räckte till så kom jag alla möjliga upptåg.

Bland annat fick jag med en kompis på dagis att "fly" då jag var uttråkad. Jag spenderade halva min uppväxt i Ludvika, en liten stad som de flesta endast åker igenom på väg till Falun eller Borlänge eller andra städer. Min förskola låg halvvägs upp ett berg, så jag bestämde mig för att vi skulle gå upp resten av detta berg för att se vad som finns där. Så vi traskade i väg, till mitt försvar, var fan var de vuxna när vi promenerade ut för grindarna?? I alla fall, efter ett tag kom en bil med en av de vuxna och plockade upp oss och vi var tillbaka i förskolan.

En annan gång när jag bodde i Hässelby så gick jag och min bästis då iväg i skogen. Vi bodde i Hässelby Villastad, precis bredvid en stor skog, det finns en väg igenom den som man kan följa och då komma närmare Skälby. Vi var på väg ut i skogen när vi såg en ensam häst komma springande, chockade men nyfikna, bestämde vi oss för att följa var den kom från för att se att ryttaren var okej. Detta tog en otroligt lång tid då vi inte ens hittade ryttaren utan gick vilse i denna djävulsskog istället. Vi båda började gråta hysteriskt och klättra upp för en kulle, på andra sidan kulle var ängen som var precis bredvid mitt hus...

Ja, det är bara två exempel på hur jag alltid gillat att flyga o fara.
Nu senast Kanada.

När jag var 18 tänkte jag, fuck this, och fick nog av Sverige och drog iväg till Edmonton i Kanada till en tjej jag endast pratat med över MSN och telefon i kanske 4-5 månader. Jag kände mig inte ett dugg nervös förrän jag kom till Immigration Services, men t.o.m där var de trevliga och allt gick bra. Min första vecka var otroligt förrvirrande med massa nya saker, nya människor och nya upplevelser. Men också några verklighetskontroller då jag faktiskt insåg hur långt hemifrån jag var (stod och ful-grät i duschen i 20 minuter över detta kommer jag ihåg och hade en rejäl emo dag) och att jag inte alls kom överens med denna "vän". Hennes familj uppskattade inte heller den slags uppväxt jag hade haft (liberal, sex är inte farligt, det är okej att festa, dricka är ingen synd, man behöver inte respektera sina föräldrar till den gräns att man är rädd för dem o.s.v.).

Så återigen kände jag äventyret kommea och jag flyttade ut och själv till Toronto. Där träffade jag en av mina bästa vänner samt upplevde hur mycket roliga saker som helst.
Träffade även min första "kärlek". Hur detta gick vet de flesta, men även det var ett äventyr. Första gången jag bodde tillsammans med en kille, skaffade en hund och psycho grannar.

Sedan, vips, så gick visumet ut och jag fick åka hem igen. Tog då med mig denna "kärlek" och det var inte direkt de lättaste 5 månaderna i mitt liv men men. Sedan drog han som alla vet och mitt liv började om på riktigt. Jag festade, jag umgicks med nära o kära igen, jag åkte till London, jag började ett kul jobb, jag var mer social än jag någonsin har varit och framförallt bekväm.

Men jag tog tyvärr det mesta av det för givet. Då jag hade en oförklarlig längtan till Kanada. Jag längtade till musiken, att bara vara i stan, att gå på festivaler och att leva utan alla plikter igen. Så jag sökte ett permanent visum, som jag fick.

Ju närmare min retur till Kanada jag kom, desto mer osäker kände jag mig över mitt beslut. Tro mig, att få ett permanent visum är otroligt och jag är väldigt glad över att kunna ha en framtid i ett annat liv, men det är absolut inte samma sak som det var när jag var 18. Vilket jag någonstans trodde att det skulle vara.

Att permanent bo i Kanada är jag inte redo för. Att permanent bo någonstans är inget jag är redo för just nu. Min äventyrliga sida skriker inom mig, "GÖR NÅGOT", att jobba deltid, att gå dåligt betalt, att bara leva på minimum i samma land, igen, är inte lika kul när man är 22. Jag har redan gjort det här och min första upplevelse var så perfekt att jag inte vill försöka göra om den. Det är andra tider för mig och även Toronto nu, det matchar inte längre som det gjorde då.

Tro mig, i framtiden skulle jag absolut inte ha något emot att bo här, att ha ett bra jobb, tjäna okej och uppleva detta stora, vackra land. Men just nu är detta inte möjligt och därför inte intressant. Jag vill kunna resa, se nya saker och uppleva nya äventyr. Inte sitta fast i Toronto på minimum lön och då o då åka till stranden, eller parken. Det kan jag lika gärna göra i Sverige.

Vilket är varför jag åker hem tidigare än planerat. Har inte helt bestämt datum än men någon gång i oktober.

Men Kanada, vi ses igen 2013 för en roadtrip.... ;)

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0