What doesn't kill you...

2012-08-09 - 05:25:19
...only makes you stronger.

Först kanske jag ska nämna att det är lite ur karaktär att skriva långa "viktigare" inlägg i min blogg. Jag vill försöka blanda upp det lite, jag är trött på allas "dagens outfit!!!" och hemliga inlägg riktade mot någon så att alla läsare gör en ":O VEEM?!?!?". Utan inlägg som kan inspirera, eller oj, till och med få en att tänka till?

Visst jag kommer fortfarande göra löjliga inlägg, tro mig, speciellt när jag kommer tillbaka till Sverige och börjar festa igen, men tills dess känns detta mer naturligt.

I alla fall.

Jag har gått igenom en hel del i mitt liv. Visst det beror helt på vem man jämför med. Om vi jämför med en bortskämd skitunge som fått allt betalt i livet så har jag nog gått igenom Andra Världskriget, men om vi jämför de som var med i Andra Världskriget så har jag inte gått igenom mycket alls.

Jämfört med de flesta jag känner kan jag väl säga att det är en del. En del av det jag gått igenom var väl saker jag kunnat förhindrat självmanat och då undvikit. Men jag tycker att allt händer av en orsak så mina val då har gjort mig till den jag är nu. Visst kunde det varit jävligt mycket lättare, men hur kul är det att få allting så lätt?

Om jag hade gått igenom hela livet och fått allting serverat, aldrig varit med om besvikelse eller svek från de man trodde var nära, hur skulle jag vara som människa då? Den förståelse jag kan ha för andras problem och erfarenheter skulle inte finnas, utan bara vara en förvirring över hur något sådant ens kan hända.

Hemska saker händer jämt. Ibland när jag har hört om vissa kan jag inte ens förstå hur sådant kan hända. Varför skulle en annan människa göra så? Varför skulle något sådant hända just honom? Men framför allt ont finns det ändå lite solsken. Vissa hittar inte detta solsken, tyvärr. Men de som gör det... känslan av att ha kommit över något så ont är en av de starkaste och mest befriande upplevelser en människa kan ha. Även fast det gör ont just då/nu, tänk på den befriande känslan. Jag överlevde.

Det som vi människor kan åstadkomma är otroligt. Då pratar jag inte endast om dessa människor som har blivit otroligt kända p.g.a. det de har gjort, utan även vardagshjältar. De som tar några minuter ur sin egna tid och hjälper en okänd människa, bara för att. De är de bästa människorna i min åsikt och jag hoppas att många många fler känner så också.

Min pappa är en sådan människa. När jag var liten var vi vid Nälsta (en utomhuspool i Skälby) och två barn (jag skulle gissa syskon, men kanske inte) små tjafsade lite bredvid oss, inget vi direkt tänkte på. Men efter ett tag tar denna pojke ett starkt grepp om flickans arm och drar i henne. Utan någon eftertanke reser sig min pappa upp och går fram till pojken, tar tag i honom och säger "sluta med det där!" och ifrågesätter hans beteende. Både flickan och pojken blev rätt chockade och sprang därifrån.
När man är liten tycker man sådant kan vara rätt pinsamt, men nu i efterhand, är det ett stolt minne som jag hoppas leva efter. När man ser något som man tycker verkar fel, ifrågesätt.

I alla fall, för att återkomma till ämnet.
Vad som är jobbigt är upp till var och en och hur vi kommer över dessa hinder är detsamma. Vissa fixar det inte, de borde inte bli förlöjligade eller nerputtade på grund av detta. Utan om vi ser detta, försök att hjälpa dem. Jag försökte hjälpa någon i 2.5 år men man kan endast hjälpa någon till en viss punkt. Sedan måste de hitta sig själva och sina egna styrkor.

Vad du än går igenom, gå igenom det, samla dig själv och gå mot nästa mål. Det behöver inte vara storslaget och göra dig känd. Det viktigaste är att det är storslaget för dig.
Postat av: Karin

Åååh vad fint detta inlägg var. Känner igen mig så mycket och håller med om allting. Halkade in på din blogg för jag ville ha lite mer info om Toronto! Maila gärna om du har tid och lust! Kram Karin

2013-10-05 - 09:55:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0