Att vara den andra kvinnan.

2013-06-29 - 21:56:36

Jag har i över ett års tid funderat på om jag borde skriva ett blogginlägg om det här eller inte, och sedan hur det borde skrivas på bästa sätt. Uppenbarligen kom jag aldrig till ett beslut, förrän nu.

1. Jag är så trött på att "the bad guy" alltid kommer undan medan vi som är den andra får lida mest.
och
2. Om någon vilsen kvinna därute är i samma situation så kanske min erfarenhet och visdom kan få dem att må bättre.


Det tog mig ett år att inse att jag inte vill ha någonting med denna kille att göra.

I början var det nog som allt börjar, vi var jättebra vänner, hade jättekul tillsammans, var enligt andra väldigt lika och umgicks ofta. Sen kommer alltid den första fasen i en affär, tillfället då det går lite för långt.
En utekväll då vi båda var packade och han skulle "bara" följa mig hem eftersom det var sent. Det började bara med att vi låg och pratade, han ville inte att jag skulle åka till Kanada, nämnde t.o.m. att han gärna skulle följa med om saker såg annorlunda ut. (Det kan kallas fas 2, falska förhoppningar) Det slutade såklart på ett helt annat sätt, men han åkte hem till sin fästmö efter.

Nästa dag får jag ett samtal att det här ska glömmas, det har aldrig hänt och att han har varit otrogen förut och de håller på och löser det tillsammans just nu. Så om jag berättar något skulle jag förstöra hans liv, totalt. Då vi var vänner kände jag genast att jag absolut inte ville göra det samt att jag faktiskt inte brydde mig så mycket.
En kul grej, tyckte jag då.

Däremot är jag en känslomänniska och jag har svårt att dölja hur jag mår samt gillar jag inte att ljuga för folk. Så jag började äcklas av honom, allt han sa och gjorde kändes så falskt och äckligt. Han kunde sitta och flörta med mig och sedan ringa hans fästmö. Som en av och på knapp.
Det var så sjukt, jag har aldrig träffat en så tvåsidig människa i hela mitt liv.

Sedan hände det igen, jag gav in. Det fanns ju en kemi mellan oss som var svår att motstå vid vissa tillfällen. Efter den kvällen åkte han och åt middag med sin blivande svärfamilj, utan att visa någon typ av ångest. Jag var exalterad över att det var lite förbjudet och hemligt men samtidigt chockad över hans beteende.

Efter det så blev det en "riktig" affär. Det var så han kalla det när vi satt i hans bil på väg hem till honom, efter att han ringt sin fästmö för att se när hon skulle komma hem. Då sa han även "Jag vill inte åka fast... för jag vill fortsätta med det här tills du åker", d.v.s. en månad till.

Första månad äcklades jag, hade ångest och mådde sjukt dåligt. Stötte även på henne under den månaden och fick en panikångest attack som jag var tvungen att gömma och som han var tvungen att hjälpa mig igenom. Den andra (och sista) månaden så är det lättaste sättet att beskriva det känslolös. Jag kände nog ingenting. Gick på hans tjat (kan kallas fas 3, manipulering) om att han var så olycklig, att han inte vill gifta sig än egentligen och att han önskade han kunde resa som jag skulle. Nästan dagligen fick jag höra historier om hennes liv och hur jobbigt hon hade det just nu och att om jag skulle berätta något kanske det skulle bli för mycket för henne. Det skulle bryta ner henne totalt och jag ville väl inte skada en annan människa på det sättet?

Men sedan när känslorna blev annorlunda för min del p.g.a. denna kemi så kom smällarna istället. Då fick jag höra att han aldrig skulle kunna vara med en person som mig, även fast vi låg tillsammans minst en gång i veckan och att om han gjorde slut med sin fästmö skulle han resa och knulla runt. Han sa även att det skulle bli svårt att hitta någon så vacker och underbar som han sa att han tycker att hans fästmö är, d.v.s jag var inte ens i närheten i hans ögon. Det lät så sjukt moget för någon som planerade att gifta sig om 4 månader...

Jag kände mig sjukt dum. Så otroligt dum för att ha tagit mina falska känslor för seriöst och sedan försökt dela med mig, för att få en käftsmäll tillbaka. Nu i efterhand vet jag inte vad jag hade förväntat mig då detta är en person jag aldrig någonsin kommer lita på igen, men mina vänner sa "Berätta, för då är du är ärlig, vilket är mer än vad han är". Så jag vann, ha, för jag var ärlig.

Sedan åkte jag till Kanada. Var där i 6 månader, hade skitkul, festade varje dag och lärde mig sjukt mycket om mig själv. Han försökte kontakta mig första månaden, rätt ofta men efter det så försvann han, poof! Svarade aldrig, skrev aldrig, ingenting. Förutom en månad innan hans bröllop då han skrev att han höll på att skita på sig för han var så nervös. Men han gifte sig, en månad senare utan att hon visste något om det som hänt 5 månader innan.

Sedan kom jag hem. Han ville ses rätt snabbt. Jag tänkte att jag skulle få någon ursäkt, förklaring eller något. Det fick jag inte, jag fick samma smällar som jag fick precis innan jag åkte. "Tack för att du har fått mig att inse vad jag har" var det jag fick höra mest, så genom att knulla mig insåg han att han har en kvinna som alltid kommer förlåta honom och vara där. Medan jag hade skrikit på honom bara några månader innan att han äcklade mig och var ett asshole för det han gjorde mot henne. Jag fick även små pikar som "du är uppenbarligen inte lika över det här som jag är" och "du har nog mycket att arbeta igenom", medan han själv knullade andra när han gick i parterapi... Visst hade jag det, men jag jobbade på det i alla fall, istället för att leva i lögner.

Efter det tog jag avstånd. Jag kände mig sårad, den här människan var inte längre min vän och jag började ifrågesätta om han någonsin hade varit det. Han bjöd in mig på sin födelsedagsfest, i deras lägenhet, med hela hennes familj där. Visst, jag tar med mig vinet så sitter jag med din fru på soffan du knullade mig i, skål! Jag sa nej, den kvällen försökte hans arbetskollega bjuda in sig själv till mig, vid 3 snåret. Han har två barn och är också förlovad.
Lika barn, leka bäst va?

Vi sågs igen, på våren, jag ville ge det ett till försök. Vår så kallade vänskap då. Jag har jättesvårt för att ge upp med människor. Speciellt de jag ser som vänner, om man är någons vän, då är man det genom gott och ont, i min åsikt. Men då sågs vi med en gemensam vän, det kändes nästan som förr tills jag frågade varför han aldrig hör av sig längre. Då fick jag svaret "Därför jag är inte deprimerad längre, jag behöver ingen som jag ringer och klagar till längre."

Då. Det var sista strået för mig. Jag betydde inte ett skit för denna människa. Det var då jag såg allting spelas upp igen framför mig. Jag hade varit hans lilla knähund, den han kunde ringa och komma till när han och hans fästmö hade bråkat, den han kunde vara nära när han kände sig oälskad och den han kunde spy ut sina problem till för att sedan få en varm respons. Även fast han hade gått i egen terapi samt parterapi när vi låg tillsammans så hade han behövt mig, på något sjukt sätt. Jag kanske var den roliga psykologen som kom med ett happy ending.
Vem vet.

Jag tappade bort mig själv i 2.5 månader och sedan tog det upp till 10 månader att riktigt hitta mig själv igen. Det känns pinsamt och jobbigt att ens erkänna det, men jag gillar, som sagt, att vara ärlig. Det känns som att jag blev manipulerad och förlöjligad av denna människa jag såg som en nära vän. En "vän" som sa att han inte ens berättat vissa saker för sina närmaste vänner men han hade berättat för mig. Att vi borde göra en roadtrip tillsammans, att vi borde vara KK och att han hade ingen annan att prata med, förutom mig. Så jag kände mig tvungen att lyssna, tvungen att bry mig och tvungen att ge omtänksamhet till den här människan.

Det är nog det mest typiska med män som har en affär. De vill ha bekräftelsen, de är heta i någon annans ögon, någon annan bryr sig om dem på samma sätt deras fästmö/fru en gång gjorde och de får uppleva en slags förälskelse igen. Eftersom de oftast går efter vänner så vet de att de är säkra, för de är ju vänner och varför skulle de vilja såra dig och din relation?

Jag är trött på det. För om (eller oftast när) det kommer fram så får den andra kvinnan all ilska, alla hot och all sorg mot sig från "the main woman". För det är alltid lättare att skylla på den du inte känner, den du inte sover bredvid varje natt och tror att du känner. Den som har försökt förstöra din relation och försökt ta din man, visst, hon är det mest ondskefulla på denna jord. Men nej, din man, han blev förförd, han var förvirrad och det var ju faktiskt längesedan.

Nej. Din man förstörde eran relation, din man var otrogen och han fick en annan kvinna att tro att hon var lika speciell som han tycker att du är. Tänk på det istället. Vem sover du bredvid egentligen? Var är han när han inte är hemma?

Det jag har insett nu är att jag aldrig vill behöva ha dom tankarna om någon jag är tillsammans med. Om de är otrogna en gång, är det av en anledning och man kan uppenbarligen köra hur mycket bestraffning och terapi som helst men det kommer inte att funka, så länge man inte har koll på deras schema, ser vilka de pratar med och vet var de är vid alla tillfällen.

Vem orkar leva så?
Inte jag, tyvärr.

Det är min historia, i alla fall. Jag låter antagligen som världens bitterfitta och patetisk, men jag behövde få bort det från mitt huvud. Nu finns det här, att läsa för de som vill och orkar och jag behöver inte tänka på det mer. Killen har jag blockat på facebook, instagram, twitter och i min telefon sedan några månader tillbaka. Det var det jag kände att jag behövde göra, det gick inte att nonchalera då jag bara blev så sjukt arg varje gång jag såg en uppdatering. Han får leva lyckligt i sin lilla drömvärld, med en fru som är lyckligt ovetande medan jag ska plågas då "jag vill väl inte förstöra hennes liv?".
Du har förstört ditt eget liv men du kommer inte förstöra mitt, tack och hej!


En sista notering,
Då jag är den människan jag är... så skickade jag detta inlägg till några vänner först. Då hans manipulering gick så djupt att det känns som jag sviker honom genom att skriva hur jag känner. Men det är inget att skämmas över, det är mänskligt, vilket jag är, när det gäller honom är jag inte så säker längre.

Postat av: Irre

Du är en helt otrolig människa. Modig,rolig sötnos. Kom ihåg vad jag sa till dig i midsommar dvs du har en gåva använd denna gåva.

2013-06-30 - 18:03:33
Postat av: ...

tack för alla dina ord. Lever mitt i tystnaden efter en höst fylld av tiden m en man som ligger i skilsmässa. Det värsta m tystnaden är att den får mig att känna som att all tid som jag har spenderat m honom betyder verkligen ingenting. Indirekt kan ju ingenting av allt han har sagt till mig betyda då heller något. Det svider, var gång jag tänker på honom. Är fullt förstående i att den som är otrogen är antagligen inte nöjd med sin livssituation och är desperat efter närhet. Denna känsla av tomhet och samtidigt otrolig dumhet och ledsamhet tär just nu i mig. När en blir så blint kär och en ser sådana otrolig kvalitéer hos mannen, men också kanske upptäcker de i sig själv också i bekräftelsen en får av den andre. Ord om min skönhet etc etc etc, gör att jag nu verkligen står här med tomma händer. Innan han och jag sammandrabbades så fanns det en inre kärlek hos mig, att jag var okej utan att behöva få det bekräftat 24/7. Nu har jag svårt att se att alla ord var till någon nytta och tvivlar på om jag kan var ens ett av alla de fantastiska ord han använde sig av...

2014-01-26 - 02:10:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0