Det här är jag. (obs lång text)

2015-09-13 - 18:08:00

Jag är deprimerad.

Jupp, där har vi det. Och inte “jag är deprimerad för att det regnar” eller “faaan va deprimerad jag blir att sommaren är slut”. Det är tyvärr inte riktigt samma sak, det skulle vara sjukt skönt om det var samma sak för då skulle mitt tillstånd vara betydligt mer temporärt.

 

En riktig depression är självklart väldigt individuell och känns antagligen väldigt olika för olika personer. I mitt fall är det en väldigt avtrubbad version av mig själv, i alla fall på mina värsta dagar. Det är dagar då jag stannar hemma, gör absolut ingenting och längtar till nästa dag då jag förhoppningsvist mår bättre. Det är omöjligt att veta när det kommer slå till samt när det kommer släppa igen. Vanligtvis är det en dag eller två, vissa gånger har det varit veckor, de perioderna är lite jobbigare.

 

När man sedan ska ut igen och leva så kan det ibland bli jättefel. Eftersom man inte känner någonting så räknar man inte riktigt in hur ens beslut och beteende kan påverka andra människor. Däremot när man väl känner någonting så är det åt det extrema. Jag kan bli extremt kär, extremt arg, extremt ledsen och extremt glad. Det är sjukt påfrestande och jag rekomenderar det inte. Förutom om du blir sjukt kär i någon som faktiskt är sjukt kär i dig, vilket inte brukar vara mitt fall tyvärr. För om någon skulle bli sjukt kär i mig, då undrar jag vad fan deras problem är och varför i helvete av alla friska människor skulle de välja ett psykfall som mig? Och sen gör jag oftast någonting sjukt så att de hatar mig och aldrig vill träffa mig igen. Rekomenderas inte heller.

 

Sen kan man ju få en släng av någonting annat med sin depression, i mitt fall är det ångest. Ni vet den känslan när man tror att man har tappat sina nycklar/plånbok/mobil, den tillfälliga paniken som slår en? Det är lite den känslan jag har med ångest, dagligen. I alla fall förut, nu är det bättre och det känns bara ibland, typ när man måste göra något jobbigt, som att flytta från landet och säga hejdå till folk.

 

 

Varför skriver jag det här nu? På svenska, när jag är flera tusen mil ifrån alla som kan läsa detta och tycka synd om mig? Jo för att ingen behöver tycka synd om mig, ingen behöver ”rädda” mig eller ta hand om mig. Det är självklart fint när ni gör det, men det behövs inte. Jag har levt med det här i över 10 år, jag är rätt så van vid det här laget.

 

När jag kom till Toronto så träffade jag mina vänner som jag har känt i flera flera år. De kan prata om sin depression, sin ångest, sina problem för att det är okej att göra det. Vi alla har problem, stora som små. Men när de är lite större så är det viktigt att visa att det finns flera som du. Det var lite så jag kände när jag kom hit. Det finns flera som har känt vad jag har känt och känner. Vilket var otroligt skönt och faktiskt lite befriande att höra.

 

Men de har sökt hjälp. Jag har hjälp, jag går i terapi. Vilket jag hatar egentligen, för vem fan säger att mina problem är värda att diskutera i 1 timma med en främling? Ingen. Men när du själv förstår att det kanske faktiskt behövs, en hel jävla del, då är det värt. Det är värt att sitta och storböla framför denna främling för att när jag sedan går därifrån känns det som jag har fått en insikt och att det är okej.

 

 

I vilket fall, poängen med detta är inte att flasha för alla hur dåligt jag mår vissa dagar utan mer att det är ok att erkänna det. Det är okej att säga att man inte mår bra en dag, att man inte orkar kliva upp ur sängen eller att man känner sig som världens hemskaste människa. Allt är i ditt huvud och det är okej, så länge du söker hjälp. Det är svårt att bara ”get over it”, tro mig, jag har försökt ett tag nu. Som jag sa i början är alla olika, berätta för en vän, en släkting, vem som helst. Vet ni hur jobbigt det var att berätta för mina bästa vänner att jag behövde hjälp? Men de hjälpte mig, höll mig i handen hos läkaren och såg till att jag faktiskt gick dit. När man mår dåligt tror man att ingen bryr sig, men tro mig, det finns alltid NÅGON om inte FLERA som bryr sig. Det är det jobbigaste med att skriva det här, att alla nära och kära kommer må dåligt för att jag gör det. Men det är värt det, tänk sedan när du mår bra hur glada de kommer vara för din skull? Sjukt nice!

 

 

Okej, sammanfattning då detta blev sjukt långt. Det här är inte ett desperat rop på hjälp, jag är så taggad jag kan bli för min utbildning och jag ska göra sjukt mycket volontär jobb i höst på olika festivaler som bland annat Stage Manager, hur kul är inte det? Jag har vänner här som fick tårar i ögonen när de såg mig av lycka för att jag är tillbaka och jag har en lägenhet utan vägglöss och kackerlackor. Jag är okej, tro mig. Jag skrev ovanstående mer för att jag faktiskt känner att jag har kontroll över mitt liv för en gångs skull. Det är betydligt lättare att blotta sig själv när man är bekväm med sig själv. Så i vilket fall, igen, poängen är om ni mår dåligt, sök hjälp, om ni känner någon som mår dåligt, fråga hur ni kan hjälpa dom men pusha dom inte till något. Det funkar aldrig.

 

 

Puss och kram från Hanada. Jag ser fram emot att träffa er i vår igen! <3

Back from the cyberdeath

2015-09-09 - 04:08:49
 
Hej hej bloggen! Nu är jag tillbaka, typ. I den omfattning jag kan vara tillbaka iallafall.
För de som inte vet har jag börjat på college i Toronto, Kanada och har redan min första dag fått en läxa så en uppdatering varje dag här lär ju inte hända.
 
Jag har på riktigt suttit i en halvtimma och rensat gamla inlägg, jag har tydligen skrivit fram och tillbaka sen början av 2007 (!!!!), helt sinnessjukt. Så om ni känner för att gå igenom alla 750 inlägg (det fanns typ 1000 för en halvtimma sen), be my guest. Jag rekomenderar ingenting före hösten 2008, sjukt tråkiga inlägg och många filmtips, musiktips och bilder på kläder man hade på sig 2007.....
 
Varför jag rensade är för att jag fann det sjukt mer givande att skriva av mig, som mina senaste inlägg, då det finns en möjlighet att få folk att tänka efter eller känna. Istället för typ "omg dagens outfit", vilket kan vara trevligt om det funkar för din blogg. Funkar inte på min då jag inte har så många outfits....
 
I alla fall, jag tänkte lägga upp ett mer seriöst inlägg imorgon som jag har jobbat på. Håll utkik! :)
 
Puss o kraaaaammm
RSS 2.0