Du kan.

2016-03-09 - 02:14:27
När jag var kanske 12/13/14 (oklart) så skjutsade min mamma mig till ett köpcentrum där vi stod i en kö i ungefär 40 min för att registrera mig för att sedan vänta 20 min till. När det var min tur ställde jag mig med endast en mikrofon och sjöng acappella inför ca 300-400 människor. Jag var livrädd och skakade men jag gjorde det. 
 
Under min tid i högstadiet var jag med i ett skolband vilket betydde att vi konstant uppträdde på skolavslutningar och andra fantastiska möjligheter. Jag vågade aldrig göra ett solo nummer men jag stod där, framför flera hundra människor i en kyrka eller i ett öppet köpcentrum även fast jag hade scenskräck varenda gång. 
 
När jag var 15 så gick jag på 3 olika auditions vid 3 olika gymnasieskolor. Den första sjöng jag acapella igen samt konstaterade att jag visst kunde mer än sjunga och spelade då trummor, d.v.s. det lättaste man kan göra på trummor i ca 10 sekunder innan jag tappa takten. För jag kunde egentligen inte spela trummor utan hade gått på ca 4 lektioner. 
Den andra skolan ville att jag skulle sjunga med musik i bakgrunden, så det gjorde jag, samt posade och levde mig in i momentet. Jag gjorde däremot "Fever" med Shirley Bassey vilket jag inte tror de uppskattade från en 15 åring. 
Den tredje skolan ville höra mig sjunga med musik samt se mig lära mig en "lätt" koreografi. Jag hade ingen erfarenhet av dans överhuvudtaget, men gjorde övningen ändå och nej, det gick inte bra.
 
Jag kom inte in på någon av dessa skolor, eller fick ut något av min audition eller mitt skolband. 
 
När jag nästan precis fyllt 18 så bestämde jag mig för att flyga till London med en tjej jag aldrig hade träffat för att bo hos hennes kompis, som jag heller aldrig hade träffat, i en 'dålig' del av London. Jag ville se mitt favoritband samt upptäcka London med en person som kände till staden ut och in, det var fantastiskt. 
 
Hösten när jag fyllt 18 så flyttade jag till Kanada. Först till Edmonton där jag skulle bo hos en familj jag endast pratat med över nätet. Det funkade inte i slutändan, men jag ville inte hem. Så jag flyttade till Toronto istället. Jag hittade en källare att bo i, ett jobb utan att ha erfarenhet och fick vänner genom gemensam musik smak och intressen. Jag blev sambo för första gången i mitt liv och skaffade hund även fast jag aldrig varit i en relation tidigare. 
 
När jag var 21 så fick sökte jag ett jobb hos Nike för att jag gillade deras skor (jag hade ett par). Jag gick på en intervju utan att kunna något om deras produkter eller verksamhet, men jag gillade deras image och tänkte "fuck it, om jag bara är mig själv så....". Jag fick jobbet efter ha nämnt att jag dansar, dock inte professionellt utan ute på krogen och hemma framför spegeln där jag anser mig själv vara Rihanna. Jag stannade hos Nike i ca 3 år i olika positioner då jag älskade deras mentalitet och arbetsmoral men började där utan att ha varit intresserad av fitness eller något av det dom gör. 
 
När jag var 25 bestämde jag mig för att börja plugga det jag verkligen vill, även fast jag alltid haft en dålig erfarenhet med skolan. Dessutom i Kanada där de endast pratar engelska och även fast jag är flytande i det så kan jag inte alla 'fancy' ord som en skola använder sig av. Jag har gjort ett antal presentationer, jag har behövt förklara och rättfärdiga projekt jag har gjort, jag har behövt fråga i mitten av en lektion vad ett ord betyder och jag har behövt lära känna nya människor i en miljö jag inte har varit bekväm i under tonåren. 
 
När jag var 26 började jag skapa musik igen, även fast jag inte har någon erfarenhet. Jag gör det för att jag älskar musik och tycker det är kul. Jag lärde mig hur man DJar, hur man producerar musik och är på g att lära mig hur man mixar och lägger till stämmor. Jag pratar konstant med människor som skapar musik och DJar för att lära mig mer. 
 
Det jag vill komma med detta är inte ett "Hanna är fantastisk!!" (lite kanske) utan att fantastiska saker kan hända när du kliver ur din comfortzone. Jag har nog inte varit så lycklig som jag är just nu på väldigt väldigt länge och jag är så evigt tacksam till alla som har pushat mig att göra saker jag är obekväm med, men framförallt mig själv. Alla de gånger då jag stått där och bara känt "fuck it, varför inte?" som sedan har blivit fantastiska upplevelser/minnen/relationer. 
 
Jag vill att ALLA ska känna så. Alla ska våga. Våga vara sitt bästa jag. Du kan. Vem som än har sagt att du inte kan är en fucking idiot som måste se över sitt egna liv och värderingar. Du kan. Alltid. Om du verkligen vill, så kan du.
Jag är absolut inte där jag vill vara i min egna plan men jag är på väg. Attityden och motivationen är 80% av det. Jag var på en intervju och de frågade mig "Vad inspirerar dig när du vaknar på morgonen?", jag svarade "Allt. Jag kan gå ut och se solen och känna värmen som idag, och bli inspirerad. Allt kan vara inspirerande om du vill." Jag fick det jobbet btw. 
 
 
Jag tror på dig.
Vem du än är. För vi behöver fler människor som tror på varandra. Men snälla, tro på dig själv först, det är där det börjar, tro mig. 
 
 
<3

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0