En dålig dag

2017-10-16 - 14:30:00

Disclaimer: Det som skrevs nedan skrevs under en dålig dag. Jag vet att det är mina tankar som tar över sådana dagar och att allt (eller iallafall det mesta) inte stämmer. Så om ni känner er känsliga kanske ni ska överväga att inte läsa då det är sjukt deprimerande (obviously) men som sagt, under mina andra dagar (de flesta) VET jag att det inte stämmer och det är inte en konstant känsla, tack och lov.

 

En dålig dag börjar med att det är löjligt svårt att ta sig ur sängen. Jag känner mig tröttare än vanligt (jag är alltid trött på morgonen men jag känner skillnaden ändå) och det känns som att dagen kommer vara helt oproduktiv och värdelös så jag kan lika gärna stanna i sängen.

När jag äntligen tar mig upp efter 1 – 2 timmar så är jag inte hungrig, utan får tvinga i mig något att äta. Oftast en frukt, muffins eller liknande bara för att äta något. Sedan tar jag min naturmedicin som jag tror eller inbillar mig funkar och sedan brukar jag lägga mig igen. Jag kan spendera några timmar med att titta på Netflix eller annat, dock efter ett tag tar min ångest över och jag måste röra på mig så jag går antagligen några varv i lägenheten, tvättar ansiktet, borstar tänderna och lägger mig igen.

Det vill säga, jag gör ingenting dessa dagar. Allting är sjukt jobbigt, ångestladdat och rätt så meningslöst. Jag VET att om jag t.ex. träffar en vän eller går ut en stund så känns det bättre, men jag orkar inte. För det känns som att alla omkring mig ser att något är fel. Ett fel jag inte ens kan förklara och som inte har grund i något, det är bara där. Så jag vill inte bli ”störd” eller prata om det, för jag vet inte vad det finns att prata om när det inte är något speciellt som har hänt. Det är bara en sådan dag.

Det är känslan att vilja göra allt i världen, men man orkar inte och känner sig istället slö och lat.
Att vilja känna sig tacksam och glad men det känns som att det inte finns något, men jag VET att det finns.
Huvudet får en att tveka på allt och alla runt en, vilket är den jobbigaste och mest ledsamma tanken. Man börjar ifrågasätta varför folk sa saker, gjorde saker och om det var mitt fel. Om jag kunde ha sagt eller gjort något annat kanske vi skulle ha en annan, eller framförallt bättre, relation.
Man känner att man inte gjort tillräckligt och börjar jämföra sig själv med alla man känner och varför de är bättre än mig på alla sätt och vis.
Om jag hade hört av mig till folk lite oftare kanske de skulle gilla mig mer.
Om jag hörde av mig till folk lite mindre kanske de skulle gilla mig mer.

Efter dessa tankar och lite tårar på det, så blir jag arg istället, på mig själv. För i helvete, jag har det hur bra som helst och jag sitter och lipar över småsaker. Det finns folk utan hem, utan familj, utan vänner som har det betydligt värre än mig.

Skärp dig för fan.

Vid det här laget, har jag nog hittat något som distraherar mig. Typ sortera bilder på datorn, spela något spel, rita, skriva, vad som helst som får hjärnan att fokusera på något jag gör och inte känner. Då sitter jag med det tills jag blir trött vilket oftast är mitt i natten/morgonen.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, jag skriver det här för jag tror att andra kan känna igen sig och då känna ”fan vad skönt, jag känner också så vissa dagar och det är okej.” Så istället för att bli ledsna över texten, sprid den vidare till någon ni känner som ni tror kanske kan känna igen sig och då se att de inte är ensamma.

Det är den skönaste känslan när man mår dåligt, att se att det är normalt. 

RSS 2.0