Are you ready for me?

2012-08-24 - 06:39:50
Det är svårt att vara lycklig när allt som gör en lycklig inte finns där man är, utan endast 15% av det. Då kommer lyckan ligga på ungefär 15%.

2012 lärde jag mig att man inte kan fly sina problem, för tyvärr så följer huvudet med var man än går. Ta hand om det som betyder mest. Klaga mindre. Uppskatta det du har. Förstör inte det du har.

När man lär sig sina svagheter så kan man göra dem starkare och ändra dem. Men det tar tid, så ju tidigare du börjare, ju tidigare kommer du hitta din egen lycka.

Jag är på väg.

På resande fot.

2012-08-15 - 02:26:16

Jag skulle tro att nästan varenda person jag har träffat som är i min ålder har jag rekomenderat att resa. Spelar ingen roll om de pluggar för tillfället eller ej, det finns tid efter. Jag tog tiden före studier att resa (vilket jag fortfarande gör) och ångrar det inte för en sekund.

Så många jag känner eller folk som andra känner hoppar direkt in på högskolan eller universitet. Vilket kan vara hur bra som helst om man har en plan över vad man vill göra med sitt liv. De kanske har drömt hela livet om att bli läkare, polis, advokat eller vad det nu kan vara och sådan utbildning tar jävligt lång tid så det kan ju vara bra att börja tidigt.

Men sen finns det de som började plugga för att man "borde", vilket stör mig något otroligt. Visst, det är deras val, men när de sedan börjar klaga över hur mycket jobb det är och att de önskar att de kunde resa istället men vill inte hoppa av. Då har du nog gjort fel val min vän.

I hela världen kan man plugga i vilken ålder som helst. Du kan börja en ny karriär när du är 35 om du känner för det, varför inte?

Min "poäng" är att livserfarenhet är precis lika viktigt som en utbildning, i min åsikt då såklart. Jag ångrar inte någon av de resor jag har gjort och har lärt mig otroligt mycket om mig själv, min omgivning, min kultur och andras kultur. Det kan man inte sätta sig i en skolbänk och lära sig. När man precis har tagit studenten, det är då man vill uppleva saker o ting, man vill göra något. Inte ha ett sommarlov för att sedan plugga i 4 år till. (Igen, i min åsikt).

Så res, jobba något skitjobb, eller helt okej jobb, spara och res iväg. Upplev världen omkring dig, det finns så mycket mer att uppleva än Sveriges skogar, stureplan och Gotland. De flesta av mina vänner åkte utomlands efter jag hade åkt till Kanada första gången och jag kunde inte varit stoltare och gladare att de tog det beslutet. För alla av dem har växt otroligt mycket av det.

Ett annat plus är att när man reser bort, så uppskattar man det man har så mycket mer. Kanada är såklart ett rikt land och det är inte så att jag lever i en koja, men att vara borta från Sveriges bostads standard, säkerhet och vår starka kultur (midsommar, påsk, jul, vår historia) gör att man uppskattar det så mycket mer.

Sen skadar det ju inte att skryta lite om Sverige när man ändå är ute och reser, för vårt land är helt okej ändå.

Mål inför 2013.

2012-08-10 - 02:23:42
Vad är livet utan mål? Om man inte siktar mot något känns det aldrig som man har besegrat något. Dessa är mina mål för 2013:

- Springa Midnattsloppet
- Börja simma
- Börja träna mer intensivt igen
- Ta åtminstonde EN danskurs
- Ta körkort
- Åka på all-inclusive semester någonstans
- Åka på en sommarkryssning
- Springa snobbrännan minst en gång i månaden (låter lite, men tro mig, att springa ute i längre sträckor är mer än vad min attentionspan kan hantera)
- Planera mer för framtiden (usch, mardröm!)

Game on 2013, game on.

What doesn't kill you...

2012-08-09 - 05:25:19
...only makes you stronger.

Först kanske jag ska nämna att det är lite ur karaktär att skriva långa "viktigare" inlägg i min blogg. Jag vill försöka blanda upp det lite, jag är trött på allas "dagens outfit!!!" och hemliga inlägg riktade mot någon så att alla läsare gör en ":O VEEM?!?!?". Utan inlägg som kan inspirera, eller oj, till och med få en att tänka till?

Visst jag kommer fortfarande göra löjliga inlägg, tro mig, speciellt när jag kommer tillbaka till Sverige och börjar festa igen, men tills dess känns detta mer naturligt.

I alla fall.

Jag har gått igenom en hel del i mitt liv. Visst det beror helt på vem man jämför med. Om vi jämför med en bortskämd skitunge som fått allt betalt i livet så har jag nog gått igenom Andra Världskriget, men om vi jämför de som var med i Andra Världskriget så har jag inte gått igenom mycket alls.

Jämfört med de flesta jag känner kan jag väl säga att det är en del. En del av det jag gått igenom var väl saker jag kunnat förhindrat självmanat och då undvikit. Men jag tycker att allt händer av en orsak så mina val då har gjort mig till den jag är nu. Visst kunde det varit jävligt mycket lättare, men hur kul är det att få allting så lätt?

Om jag hade gått igenom hela livet och fått allting serverat, aldrig varit med om besvikelse eller svek från de man trodde var nära, hur skulle jag vara som människa då? Den förståelse jag kan ha för andras problem och erfarenheter skulle inte finnas, utan bara vara en förvirring över hur något sådant ens kan hända.

Hemska saker händer jämt. Ibland när jag har hört om vissa kan jag inte ens förstå hur sådant kan hända. Varför skulle en annan människa göra så? Varför skulle något sådant hända just honom? Men framför allt ont finns det ändå lite solsken. Vissa hittar inte detta solsken, tyvärr. Men de som gör det... känslan av att ha kommit över något så ont är en av de starkaste och mest befriande upplevelser en människa kan ha. Även fast det gör ont just då/nu, tänk på den befriande känslan. Jag överlevde.

Det som vi människor kan åstadkomma är otroligt. Då pratar jag inte endast om dessa människor som har blivit otroligt kända p.g.a. det de har gjort, utan även vardagshjältar. De som tar några minuter ur sin egna tid och hjälper en okänd människa, bara för att. De är de bästa människorna i min åsikt och jag hoppas att många många fler känner så också.

Min pappa är en sådan människa. När jag var liten var vi vid Nälsta (en utomhuspool i Skälby) och två barn (jag skulle gissa syskon, men kanske inte) små tjafsade lite bredvid oss, inget vi direkt tänkte på. Men efter ett tag tar denna pojke ett starkt grepp om flickans arm och drar i henne. Utan någon eftertanke reser sig min pappa upp och går fram till pojken, tar tag i honom och säger "sluta med det där!" och ifrågesätter hans beteende. Både flickan och pojken blev rätt chockade och sprang därifrån.
När man är liten tycker man sådant kan vara rätt pinsamt, men nu i efterhand, är det ett stolt minne som jag hoppas leva efter. När man ser något som man tycker verkar fel, ifrågesätt.

I alla fall, för att återkomma till ämnet.
Vad som är jobbigt är upp till var och en och hur vi kommer över dessa hinder är detsamma. Vissa fixar det inte, de borde inte bli förlöjligade eller nerputtade på grund av detta. Utan om vi ser detta, försök att hjälpa dem. Jag försökte hjälpa någon i 2.5 år men man kan endast hjälpa någon till en viss punkt. Sedan måste de hitta sig själva och sina egna styrkor.

Vad du än går igenom, gå igenom det, samla dig själv och gå mot nästa mål. Det behöver inte vara storslaget och göra dig känd. Det viktigaste är att det är storslaget för dig.

Äventyrskvinnan

2012-08-08 - 01:38:46
Jag skulle säga att ända sedan jag var liten har jag gillat äventyr. Kanske är ett ensamt barn syndrom, vem vet! Men när min fantasi inte räckte till så kom jag alla möjliga upptåg.

Bland annat fick jag med en kompis på dagis att "fly" då jag var uttråkad. Jag spenderade halva min uppväxt i Ludvika, en liten stad som de flesta endast åker igenom på väg till Falun eller Borlänge eller andra städer. Min förskola låg halvvägs upp ett berg, så jag bestämde mig för att vi skulle gå upp resten av detta berg för att se vad som finns där. Så vi traskade i väg, till mitt försvar, var fan var de vuxna när vi promenerade ut för grindarna?? I alla fall, efter ett tag kom en bil med en av de vuxna och plockade upp oss och vi var tillbaka i förskolan.

En annan gång när jag bodde i Hässelby så gick jag och min bästis då iväg i skogen. Vi bodde i Hässelby Villastad, precis bredvid en stor skog, det finns en väg igenom den som man kan följa och då komma närmare Skälby. Vi var på väg ut i skogen när vi såg en ensam häst komma springande, chockade men nyfikna, bestämde vi oss för att följa var den kom från för att se att ryttaren var okej. Detta tog en otroligt lång tid då vi inte ens hittade ryttaren utan gick vilse i denna djävulsskog istället. Vi båda började gråta hysteriskt och klättra upp för en kulle, på andra sidan kulle var ängen som var precis bredvid mitt hus...

Ja, det är bara två exempel på hur jag alltid gillat att flyga o fara.
Nu senast Kanada.

När jag var 18 tänkte jag, fuck this, och fick nog av Sverige och drog iväg till Edmonton i Kanada till en tjej jag endast pratat med över MSN och telefon i kanske 4-5 månader. Jag kände mig inte ett dugg nervös förrän jag kom till Immigration Services, men t.o.m där var de trevliga och allt gick bra. Min första vecka var otroligt förrvirrande med massa nya saker, nya människor och nya upplevelser. Men också några verklighetskontroller då jag faktiskt insåg hur långt hemifrån jag var (stod och ful-grät i duschen i 20 minuter över detta kommer jag ihåg och hade en rejäl emo dag) och att jag inte alls kom överens med denna "vän". Hennes familj uppskattade inte heller den slags uppväxt jag hade haft (liberal, sex är inte farligt, det är okej att festa, dricka är ingen synd, man behöver inte respektera sina föräldrar till den gräns att man är rädd för dem o.s.v.).

Så återigen kände jag äventyret kommea och jag flyttade ut och själv till Toronto. Där träffade jag en av mina bästa vänner samt upplevde hur mycket roliga saker som helst.
Träffade även min första "kärlek". Hur detta gick vet de flesta, men även det var ett äventyr. Första gången jag bodde tillsammans med en kille, skaffade en hund och psycho grannar.

Sedan, vips, så gick visumet ut och jag fick åka hem igen. Tog då med mig denna "kärlek" och det var inte direkt de lättaste 5 månaderna i mitt liv men men. Sedan drog han som alla vet och mitt liv började om på riktigt. Jag festade, jag umgicks med nära o kära igen, jag åkte till London, jag började ett kul jobb, jag var mer social än jag någonsin har varit och framförallt bekväm.

Men jag tog tyvärr det mesta av det för givet. Då jag hade en oförklarlig längtan till Kanada. Jag längtade till musiken, att bara vara i stan, att gå på festivaler och att leva utan alla plikter igen. Så jag sökte ett permanent visum, som jag fick.

Ju närmare min retur till Kanada jag kom, desto mer osäker kände jag mig över mitt beslut. Tro mig, att få ett permanent visum är otroligt och jag är väldigt glad över att kunna ha en framtid i ett annat liv, men det är absolut inte samma sak som det var när jag var 18. Vilket jag någonstans trodde att det skulle vara.

Att permanent bo i Kanada är jag inte redo för. Att permanent bo någonstans är inget jag är redo för just nu. Min äventyrliga sida skriker inom mig, "GÖR NÅGOT", att jobba deltid, att gå dåligt betalt, att bara leva på minimum i samma land, igen, är inte lika kul när man är 22. Jag har redan gjort det här och min första upplevelse var så perfekt att jag inte vill försöka göra om den. Det är andra tider för mig och även Toronto nu, det matchar inte längre som det gjorde då.

Tro mig, i framtiden skulle jag absolut inte ha något emot att bo här, att ha ett bra jobb, tjäna okej och uppleva detta stora, vackra land. Men just nu är detta inte möjligt och därför inte intressant. Jag vill kunna resa, se nya saker och uppleva nya äventyr. Inte sitta fast i Toronto på minimum lön och då o då åka till stranden, eller parken. Det kan jag lika gärna göra i Sverige.

Vilket är varför jag åker hem tidigare än planerat. Har inte helt bestämt datum än men någon gång i oktober.

Men Kanada, vi ses igen 2013 för en roadtrip.... ;)

1 v + 3 dagar

2012-05-01 - 08:24:16



Nu har det gått lite mer än en vecka! Vet inte om jag kommer använda den här eller resdagboken för att uppdatera om saker, den här känns inte så privat direkt, haha.

Aja!
Vad har hänt??
Jag har fått jobb på Nike Kanada, skrivit på papper och allt, väntar på att huvudkontoret ska ge mig ett anställningsnummer så jag kan börja jobba, förhoppningsvist nästa vecka!

Jag har varit på två konserter, det känns kul att kunna göra sånt som saknas väldigt mycket i Sverige!
Jag har träffat en vän jag pratat med i flera år men aldrig träffade, nu har vi det och hon är underbar! Wihooo.
Jag har betalat för ett rum, flyttar in imorgon (1 maj). Rummet har en walk-in closet, tack o lov!!
Jag har varit på Toronto Islands, och gick 5 km från ena änden till den andra!
Jag har varit på bio.

Jupp! Det summerar nog min vecka! Mycket saker gjorda och jag känner mig relativt utmattad men jag har vant mig vid tidszonen nu, men det ska bli skönt att börja jobba och få lite mer rutin på tiderna samt att jag faktiskt kan göra något produktivt under dagarna medan alla andra jobbar!!

Saknar sommaren....

2011-11-15 - 19:42:21
När man kan gå i shorts och klänning. När det blåser men det är härligt för att det svalkar, inte för att det är kallt. Att sitta i vattnet och bara njuta av värmen. Att se solen skina upp hela staden, då känner man sig jävligt positiv. Sitta på uteserving och ta en öl, skrattandes med vänner.


Sova naken ;)

Svenska kyrkan eller inte?

2011-11-11 - 22:31:17



Tydligen om man är född innan 1996 så är man automatiskt medlem i Svenska Kyrkan. Även om man var troende eller inte då det tydligen tillhör vår kultur? Läste bara lite smått på uturkyrkan.se.

Det var faktiskt min moster som fick mig börja tänka när några Jehovas vittnen kom förbi när jag hälsade på. Hon sa att hon har gått ur Svenska Kyrkan och hur onödigt hon tycker det är att vara medlem.

När man tänker efter, VARFÖR är man medlem förutom att det var obligatoriskt? Jag betalar en del av min lön till fastigheter jag endast går till när någon dör (iaf för det mesta, har bara gått på ett bröllop) och som står för något jag inte bryr mig om överhuvudtaget.

Jag döptes och konfirmerades av egen vilja i tonåren, varför har jag ingen anning om nu. Tråkiga möten och ett lite halvt creepy läger (det var någon gång då vi skulle 'meditera' när de spelade någon låt där hon sjöng "rör dig själv" lite väl många gånger).

Nej, jag tror det är dags att gå emot normen... att gå emot 'lagom'. Då tjänar jag 1100 extra om året... vad tjänar du på att gå kvar i kyrkan om du inte är religiös?

Är det inte fel att vara medlem i något man inte har tro i ändå??

Buuuuuuuuuuuuuuuuuuu

2011-10-16 - 01:19:10

Hemma en lördag, OH MY GAWD DISASTTUUUHH. Nej, kände inte för att gå ut, bli full, ha äckliga killar jucka mot min rygg för att sedan försöka hångla upp mig. Nej tack, jag pallar inte. Jag har mens, så tack men nej tack.

Så jag tog bilder och umgicks med folk på skype ist.

Fint va? Jag är så jävla het.

Storlek 51.5

2011-10-05 - 22:41:06

Så här ser det ut, jämfört med en storlek 40.

Den man som kommer in och har denna storlek kan ta med mig hem ;) hahahah

För intensiv?

2011-10-03 - 23:22:53

Jag älskar för mycket,
Jag hatar för mycket,
Jag pratar för mycket,
Jag skrattar för mycket,
Jag skojar för mycket,

Om man ska passa in här måste man vara lagom. Det tråkiga med lagom är att ens liv även blir "lagomt". Tyvärr så är det något jag inte kan tillåta mig själv att bli. Fuck lagom.

I'm on a boooaaattt

2011-08-06 - 00:43:34
I tisdags passade jag på att följa med Mamma att ta tillbaka båten till deras hamn,eller vad man ska säga, och jag njöt SJUKT mycket. Frisk luft, vindar och lukten av havet....


f'låt

2011-08-05 - 00:35:54
att jag inte bloggat, har levt livet istället, som man borde göra! Gjort lite blandat, lägger upp lite bilder på det imorrn men nu ska jag sova, ska jag tyvääärrrr jobba imorrn kl 7 som vanligt, KUL.

Night babiessszzz.

Tjohooo sol!

2011-07-22 - 12:50:03
Nu drar jag till jobbet, tråkigt då man kunde dragit till stranden men whateevvssss!! Stoked on life?



Ska föna håret först bara, lovar! Just do it liksom

puss!

Ibland...

2011-07-12 - 00:57:10
Känner gråten i halsen, varför?
Känner ångest som bygger upp i bröstet, varför?
Känner stressen, från ingenting, panik, från absolut ingenting.

Det känns som varenda sak jag gör är fel. Jag andas för högt, jag rör foten för mycket, jag tänker för mycket, jag låter för mycket när jag sväljer skiten. Men ingenting är fel. Absolut ingenting har hänt, ingen har gjort något, jag har inte gjort något. Tvärtom har det varit en underbar helg. Men ändå sitter jag där, på väg nånstans vilket är helt ok med en ångest så stor att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Tack depression för att du finns i mitt liv och fuckar till vissa dagar för mig. Tack, verkligen.

Dagens...

2011-07-12 - 00:47:38
t.´shirt'

Lite mesig!

2011-07-04 - 22:02:30
Ligger i sängen och kikar på Gremlins, dags att sova ska upp halv 6 imorrn :(
Har däremot kommit igång med träning och livet igen efter en vecka. Har jobbat sista dagen igår på mitt andra jobb så nu blir det mer fritid, bloggande och en till tatuering om en vecka!! tjohoooo och lite party på det eller? :) I'm back! Helt sjukt att jag blev mer deppig av att INTE träna?!

Full i en kastrull

2011-06-22 - 22:57:19

Vad som händer när hanna bara äter frukost och sedan dricker två öl 8 timmar senare:




Me <3 nya webbkameran

Jobbet dåååå

2011-06-21 - 12:51:02
Sitter och dricker frukost och ska till jobbet. Lyssnar på Bad meets Evil - Hell: The Sequel. Sktibra, och Lighters som spelas på radio 24/7 är sämsta låten måste jag säga. Skippade den, är så trött på Bruno Mars och att alla hans låtar låter precisssss likadant med andra ord. Buuuu, boring.

GoodDay!

Då kör viiiii!

2011-06-20 - 13:48:58
Har redan jobbat 7-12 idag, nästa pass blir 16-20.30, oh yeaaah double me up. hahah. Märkte idag att jag börjar 14 imorrn, ska bli riiiiiiktigt skönt kan jag säga er. Men nu ska jag lurka vidare på facebook och twitter, puss!
Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0