Anxiety sucks

2017-01-08 - 23:58:00

As I lay there, again, looking at the ceiling while my heart feels like it is beating out of my chest, I count. It is supposed to help if you count. My mind wanders as soon as I get to 3 and I have to restart, this time it is 2. I try one more time and my eyes well up. Nope, it’s not going to work tonight.

 

So I cry. Not because I’m sad, but out of desperation and frustration. Why am I feeling like this? I have no idea. Why am I cursed with this? I don’t know. I think about how long it’s been since I’ve seen my family. I think about graduating and being terrified of accomplishing nothing. I think about where I am supposed to live in 6 months. I think about why some friends have left me in their past. I think about why I can’t stop crying and how irrational and crazy I am being. I can’t breathe because I am crying too hard. For no reason, which makes it harder to breathe because it doesn’t make sense.

 

Then it stops. My mind goes from 20 thoughts to 1. I survived. I’m ok. Everything’s going to be ok. I’m smart, I’m brave and I’m the strongest person I know.

 

I can breathe. 

Två Liv

2016-12-13 - 02:13:41
Svensk,
Jag jobbar i en känd butik på en 50% tjänst men med många extra timmar, speciellt under sommaren. På helger får jag 100% i OB samma gäller på högtider. Jag tjänar mer i timmen än vad vissa andra viktigare yrken gör. 
 
Jag går ut nästan varje helg i brist på annat (konserter) och betalar 60-70 kr för en öl, samt över 100 kr om jag vill ha en drink. Jag tar tunnelbanan hem men pratar med en vän från att vi separerar tills vi har gått igenom våra respektive dörrar hemma. En gång blev jag frågad om jag ville ha en trekant, en annan så förföljde en man mig hela vägen till gången till min dörr då jag stannade och ringde en vän och han försvann. 
 
Jag har en 1:a på 35 kvm mitt i stan och 5 min från tunnelbanan. Det är även ett förstahandskontrakt så jag har en fast bostad. Den blir ca 120 kr dyrare varje år utan förbättring i fastigheten eller lägenheten, inte för att jag klagar förutom att tvättstugan är förjävlig. 
 
Våren är fin men kall, sommaren har sina varma dagar men det regnar ofta. Men vem märker det när jag jobbar heltid plus lite till när alla andra är på semester? Sen har jag ca 2 veckors semester som jag spenderar på en fantastisk musikfestival eller i Linköping/Borås/Norrtälje hos min familj. 
 
Julen spenderar jag med min stora familj och njuter av det mörka vädret och alla tända ljus. Maten är fantastisk och den uttjatade julmusiken känns inte så tokig ändå när man känner lukten av glögg och saffran. 
 
Nyår är överskattat och spenderas antagligen för full på en hemmafest som sedan slutar med att jag kommer hem, äter pommes med bea och somnar i min 120 cm säng. 
 
Kanadensare,
Jag jobbar extra i en butik för ett känt sportlag. Timmar är inkonsekventa då de bestäms veckovis och när laget inte spelar så finns det ingen anledning att ha mer än 6 anställda i butiken av de 30 anställda. Men det gör inte så mycket då jag är i skolan på heltid. OB existerar inte här utan du förväntas att jobba varje helg samt övertid om det behövs. De kan avskeda dig om du inte kan ge dem tillräckligt med timmar, vilket du inte heller får betalt för. Jag tjänar 82 kr i timmen vilket anses relativt bra för butiksjobb. 
 
Min tid spenderas halvt av att gå ut och käka/dricka med vänner och sitta hemma en hel helg för att sätta ihop ett projekt i min ensamhet.... då grupparbeten är värdelösa. Men det är okej, då jag sitter och skriver ihop ett utarbetat förslag till en framtida konsert. En öl kostar 40 kr och om jag bestämmer mig för en drink betalar jag 55 kr. När jag åker hem om kvällarna så brukar jag på sommrarna gå en lång bit tills jag blir trött eller ta bussen, i båda fallen lyssnar jag på musik i min ensamhet. Idag stoppade en man mig och sa att jag stod för nära vägen och sa att jag borde backa då jag kan bli skadad. Jag lovade att aldrig stå så nära igen. 
 
Jag bor i ett loft i ett hus som har 6 personer som bor under mig. Det är väldigt lyhört och jag vet när alla i min byggnad är förkylda, har sex eller pratar i köket. Någon i mitt hus försökte bryta sig in i mitt loft för ungefär 1.5 månad sen, min hyresvärdinna och hennes man var i byggnaden inom 5 min men han hade gått tillbaka till sitt rum. Han har inte stört mig sen dess men jag har ett baseballträ brevid min säng...utifall att. 
Lägenheten är kanske runt 30 kvm med en kokvrå men ett fint badrum. Duschen är lite schizo då den kan bli supervarm om någon bestämmer sig för att spola eller använda en annan dusch samtidigt. Men jag har stora fönster åt båda hållen och kan se CN Tower från mitt fönster. Tvättstugan i källaren kostar men har tvätten och torken klar på under 2 timmar. 
 
Våren är kall för att sedan bli stekhet för att sedan bli kall igen. Det regnar inte så ofta men när det gör det är det i ca 15 minuter och spöregn. Sommaren är olidligt varm och man vill helst gå naken, vilket vilka gör i the Gaybourhood. Jag måste jobba i en varm butik hela sommaren, det finns ingen semester. Om du tar semester får du inte betalt eller ibland ens godkänt att ta semester. 
 
Julen spenderar jag hos min kompis familj som inte firar den 24. Så vi tittar på julfilmer och går runt i området där alla har spenderat flera tusen dollar på juldekorationer för deras hus. Den 25 öppnar de paket och äter sedan julmiddag vilket är kalkon... som alla andra högtider (påsk, thanksgiving). Efterrätt är Pumpkin Pie.... som alla andra högtider. 
 
Nyår spenderar jag med vänner, på en hemmafest. För en gångs skull är tunnelbanan gratis och går hela natten så man kan ta sig hem (annars går den bara till 1.30). Förra året gick jag från en bar upp till närmaste buss vilket tog 15 min i -10 grader, men det gjorde inte så mycket då alla jag mötte önska mig Gott Nytt År. Jag kommer hem och har förhoppningsvist McDonalds med mig och tuppas av i min 92 cm säng. 
 
-------------------------
Jag vet inte om denna text är deprimerande eller inte men det är mer ett självinsikts inlägg. Det är nog svårt för andra att förstå hur kluven jag kan känna mig. När jag var hemma i Sverige kändes allt som vanligt, men jag längtade till Toronto. När jag är här så längtar jag hem till min familj och mina vänner, ibland outhärdligt mycket. 
Men sen jobbar jag med de projekt jag gör och inser att min lycka är total.
 
Det här är precis det jag vill göra.
Jag vet bara inte var. 
 

Ord

2016-12-06 - 08:17:46

Det känns ibland svårt, när livet ligger på för hårt.

Tankarna snurrar och byter fil varje sekund. Speciellt när jag försöker ta en blund.
Jag är lyckligt lottad, ibland känns det som jag blivit speciellt plockad.
Men jag drar mig själv bakåt då pressen inte kan göra mig belåten.
Jag kryper in i min vrå, utan att stånga eller slå. 
Men jag vill till andra sidan, upp i skyn. det finns så mycket jag kan åstadkomma.
Den enda som håller mig så hårt tillbaks, är den enda som kan låta mig flyga.

Jag. 


Min kropp

2016-10-17 - 23:35:55

”Det är som att jag kan se dina insidor på utsidan” sa han medan han strök sin hand längs mina lår.

 

Jag har synliga blodådror på mina lår, jag har bristningar på mina höfter efter en viktminskning (och ökning för den delen), jag har lite av en putmage och jag har knottror över hela överarmarna om jag inte scrubbar och smörjer in dom.

Ew. Låter helt groteskt, eller hur? Men hands up, hur många av mina fellow ladies lider av något av ovannämnda om inte allt? Varför sitter jag då och räknar upp allting när jag anstränger mig varje dag, utekväll och morgon att bli av med det? För att jag blir konstant påmind om dessa ”flaws” från männen jag har legat med.

Jag har alltid trott att vi kvinnor är värst mot varandra när vi sitter där med våra kompisar och uttrycker hur stor någon har blivit, hur dålig hennes hy har blivit eller varför kan hon inte bara byta frisyr? Men det är mellan oss och ja, det är tragiskt och hemskt men det är så inodlat i oss att vi måste trycka ner andra för att bygga oss själva att vi inte ens tänker på det.

Män, däremot, har inte den mekanismen inbyggd. Det är rentutav ett uttryck av ren klumpighet som skär betydligt djupare än vad de tror. #InteAllaMän

 

”Du har ju lite av en putmage, är du säker på att du inte har min bebis där i?”

”Om du är så obekväm med din kropp, börja träna då så du blir smalare igen”

”Asså du borde ju inte gå ner i vikt för då kanske dina fina bröst försvinner :)

 

Visst låter det som riktiga assholes? Visst, vissa av dem var det, men vissa var helt vanliga trevliga killar som bara inte tänkte efter.

Min nya teknik är att när jag får en sådan kommentar, kontrar jag den med något om deras utseende. För tro mig, det är fan inte ofta de får höra om deras bristningar, deras spruckna blodkärl eller att de kanske bör raka sig någon gång. Det låter sjukt negativt men jag säger det på samma ”klumpiga” sätt som de gjorde och responsen jag har fått höra hitilist är ”oj, det har jag aldrig tänkt på” eller ”oj, det har ingen sagt förut, hade inte ens märkt det”.
Nej precis, men vi kvinnor får höra skiten så fort vi tar av oss kläderna om vi inte ser ut som en Kardashian.

Oops, där tryckte jag ner kvinnor igen för att lyfta mig själv. Ni ser, inbyggt. I alla fall. Ladies, var stolt över era kroppar, för vem fan bryr sig om jag har en bristning på mitt vänstra bröst när jag kan sitta och skriva en 10 sidig uppsats, eller vem fan bryr sig om mitt spruckna blodkärl på kinden när jag har ambitioner större än Mount Everest?

Vi är vackra, du är vacker, jag är vacker.

 

P.S. Om ni ursäktar, jag ska på en dejt så måste sätta på mig mina spanx, mitt lager av smink samt platta håret i 20 minuter. 

BYOL

2016-06-08 - 22:01:15
Jag har börjat forma min framtid.
Har du?
 

Du kan.

2016-03-09 - 02:14:27
När jag var kanske 12/13/14 (oklart) så skjutsade min mamma mig till ett köpcentrum där vi stod i en kö i ungefär 40 min för att registrera mig för att sedan vänta 20 min till. När det var min tur ställde jag mig med endast en mikrofon och sjöng acappella inför ca 300-400 människor. Jag var livrädd och skakade men jag gjorde det. 
 
Under min tid i högstadiet var jag med i ett skolband vilket betydde att vi konstant uppträdde på skolavslutningar och andra fantastiska möjligheter. Jag vågade aldrig göra ett solo nummer men jag stod där, framför flera hundra människor i en kyrka eller i ett öppet köpcentrum även fast jag hade scenskräck varenda gång. 
 
När jag var 15 så gick jag på 3 olika auditions vid 3 olika gymnasieskolor. Den första sjöng jag acapella igen samt konstaterade att jag visst kunde mer än sjunga och spelade då trummor, d.v.s. det lättaste man kan göra på trummor i ca 10 sekunder innan jag tappa takten. För jag kunde egentligen inte spela trummor utan hade gått på ca 4 lektioner. 
Den andra skolan ville att jag skulle sjunga med musik i bakgrunden, så det gjorde jag, samt posade och levde mig in i momentet. Jag gjorde däremot "Fever" med Shirley Bassey vilket jag inte tror de uppskattade från en 15 åring. 
Den tredje skolan ville höra mig sjunga med musik samt se mig lära mig en "lätt" koreografi. Jag hade ingen erfarenhet av dans överhuvudtaget, men gjorde övningen ändå och nej, det gick inte bra.
 
Jag kom inte in på någon av dessa skolor, eller fick ut något av min audition eller mitt skolband. 
 
När jag nästan precis fyllt 18 så bestämde jag mig för att flyga till London med en tjej jag aldrig hade träffat för att bo hos hennes kompis, som jag heller aldrig hade träffat, i en 'dålig' del av London. Jag ville se mitt favoritband samt upptäcka London med en person som kände till staden ut och in, det var fantastiskt. 
 
Hösten när jag fyllt 18 så flyttade jag till Kanada. Först till Edmonton där jag skulle bo hos en familj jag endast pratat med över nätet. Det funkade inte i slutändan, men jag ville inte hem. Så jag flyttade till Toronto istället. Jag hittade en källare att bo i, ett jobb utan att ha erfarenhet och fick vänner genom gemensam musik smak och intressen. Jag blev sambo för första gången i mitt liv och skaffade hund även fast jag aldrig varit i en relation tidigare. 
 
När jag var 21 så fick sökte jag ett jobb hos Nike för att jag gillade deras skor (jag hade ett par). Jag gick på en intervju utan att kunna något om deras produkter eller verksamhet, men jag gillade deras image och tänkte "fuck it, om jag bara är mig själv så....". Jag fick jobbet efter ha nämnt att jag dansar, dock inte professionellt utan ute på krogen och hemma framför spegeln där jag anser mig själv vara Rihanna. Jag stannade hos Nike i ca 3 år i olika positioner då jag älskade deras mentalitet och arbetsmoral men började där utan att ha varit intresserad av fitness eller något av det dom gör. 
 
När jag var 25 bestämde jag mig för att börja plugga det jag verkligen vill, även fast jag alltid haft en dålig erfarenhet med skolan. Dessutom i Kanada där de endast pratar engelska och även fast jag är flytande i det så kan jag inte alla 'fancy' ord som en skola använder sig av. Jag har gjort ett antal presentationer, jag har behövt förklara och rättfärdiga projekt jag har gjort, jag har behövt fråga i mitten av en lektion vad ett ord betyder och jag har behövt lära känna nya människor i en miljö jag inte har varit bekväm i under tonåren. 
 
När jag var 26 började jag skapa musik igen, även fast jag inte har någon erfarenhet. Jag gör det för att jag älskar musik och tycker det är kul. Jag lärde mig hur man DJar, hur man producerar musik och är på g att lära mig hur man mixar och lägger till stämmor. Jag pratar konstant med människor som skapar musik och DJar för att lära mig mer. 
 
Det jag vill komma med detta är inte ett "Hanna är fantastisk!!" (lite kanske) utan att fantastiska saker kan hända när du kliver ur din comfortzone. Jag har nog inte varit så lycklig som jag är just nu på väldigt väldigt länge och jag är så evigt tacksam till alla som har pushat mig att göra saker jag är obekväm med, men framförallt mig själv. Alla de gånger då jag stått där och bara känt "fuck it, varför inte?" som sedan har blivit fantastiska upplevelser/minnen/relationer. 
 
Jag vill att ALLA ska känna så. Alla ska våga. Våga vara sitt bästa jag. Du kan. Vem som än har sagt att du inte kan är en fucking idiot som måste se över sitt egna liv och värderingar. Du kan. Alltid. Om du verkligen vill, så kan du.
Jag är absolut inte där jag vill vara i min egna plan men jag är på väg. Attityden och motivationen är 80% av det. Jag var på en intervju och de frågade mig "Vad inspirerar dig när du vaknar på morgonen?", jag svarade "Allt. Jag kan gå ut och se solen och känna värmen som idag, och bli inspirerad. Allt kan vara inspirerande om du vill." Jag fick det jobbet btw. 
 
 
Jag tror på dig.
Vem du än är. För vi behöver fler människor som tror på varandra. Men snälla, tro på dig själv först, det är där det börjar, tro mig. 
 
 
<3

"Bros before hoes"

2016-01-25 - 06:58:00

Det är väldigt få saker som gör mig arg (förutom när jag är full, det vet de flesta som känner mig) men när någon sårar någon i min närhet så blir jag förbannad. När jag skrev mitt inlägg om snubben som var förlovad (att vara den andra kvinnan) så var det mer för att något liknande hade hänt någon i min närhet och jag ville skriva av mig för att jag var så arg på män som ligger runt när de är förlovade/gifta. Jag kan hantera att bli sårad/förudmjukad/förnedrad o.s.v. för jag är väldigt hårdhudad efter allt jag har varit med om. Däremot blir jag rosenrasande förbannad när andra människor får människor nära mig att känna sig så.

 

Jag har en väldigt skyddande personlighet mot de jag älskar, om de är sårade så är jag sårad. Jag önskar att alla kände så, men tyvärr funkar vissa människor helt utan empati, sympati och känslor överhuvudtaget. Jag är givetvis arg på dessa människor vilket fick mig att skriva det här inlägget, men jag tycker mest synd om dem. Hur kan man gå igenom hela sitt liv, i 70+ år (antagligen) och bara rulla på utan känslor för andra människor?

De är inte människor i min åsikt. De är någonting annat som jag inte vill ha kontakt med och som jag absolut inte vill att de nära mig ska ha kontakt med.

 

 Jag tar fullt ansvar för saker jag har gjort; legat med någon som var förlovad samt legat med någons bästa vän även fast jag inte borde. Det som gör mig förbannad däremot är att männen i dessa scenarion inte har fått lida ett skit. De har fått en utskällning för att sedan snällt och säkert fått gå vidare med sina liv och relationer medan jag har varit kvar i ett hörn med 15 pekande fingrar på mig; ”hora!” ”jävla äckel.” ”vad fan håller du på med?!” ”vad fan tänker du med?!” och ”du har förstört allt.” Nu kommer en repetition från mitt ”andra kvinnan” inlägg,

 

DIN man/vän/pojkvän/bästa vän förstörde allt för vi som ligger med dessa äckel, visst vi skäms, men vi har inget jävla ansvar. Vi valde inte att ingå i en relation, din partner valde detta men valde sedan att förstöra detta. Din man/pojkvän/bästa vän är äcklig och en hora, inte jag. Jag gjorde ett dumt val, men jag sårade ingen som jag lovat mig själv till.

 

Jag litar på mina bästa vänner till 110%, de skulle aldrig ligga med någon jag var tillsammans med/intresserad av, de skulle aldrig ljuga om det och de skulle aldrig ens FÖRSÖKA. Om de nu bestämde sig för att göra något av följande, så skulle vi inte vara vänner längre.

 

 

Vänskap handlar om respekt och omtanke. Om du inte respekterar mig och mina känslor så kan du dra åt helvete. Tyvärr existerar ”bros before hoes” som gör att något går över denna simpla lag då vänner inte fuckar över varandra då man ändå inte kan lita på ”hoes” så min homie får ligga med alla mina brudar och jag förlåter honom, för hoes är hoes.

 

Jag tycker synd om dessa människor och vill inte ha dem i mitt liv, tack och hej. 

Vi kvinnor har lite högre standard på våra vänner än så.

 

P.S. De flesta paragrafer börjar med ”jag” vilket uppenbarligen tyder på att detta är min personliga åsikt och om du inte gillar den behöver du inte läsa den. D.S.

Nyårslöften 2016

2016-01-04 - 22:12:12
 
- Inte uttrycka meningen "jag tror inte han/hon tycker om mig", för det spelar ingen roll vad andra tycker om mig :)
 
- På riktigt träna, men inte med motivationen att bli super fit utan mer för endorfinernas skull
 
- Börja tänka över vad jag vill göra med det jag lär mig från min utbildning
 
- Skriva mer
 

2015

2015-12-31 - 01:04:00
Dags för en liten summering av året!
 
2015 var en fucking bergodalbana. Mitt största fokus det här året har varit min egna mentala hälsa och hur jag påverkar människor runt mig. Jag avslutade 2014 med att på riktigt söka hjälp för min depression (med hjälp av fantastiska vänner) och sedan faila jag det programmet jag var med i då jag inte kände att det var rätt för mig. Efter detta sökte jag vidare hjälp genom min läkare i Februari 2015, men tyvärr är det tydligen inte prio att skicka sina patienter till terapeuter så jag fick ingen vidare hjälp förrän jag kom till Toronto i September. Jag förstår att det finns många problem med psykisk hälsa i Sverige med tanke på att min läkare "glömde" att skicka remissen, kan tänka mig att hon inte är den enda som råkar "glömma". Traigskt och pinsamt med tanke på att vår övriga vård är relativt bra. 
 
I alla fall, nu ska jag inte grotta ner mig i det! Jag har kommit väldigt långt det här året och insett mer vem jag är, vad jag gillar, mina egna värderingar och vilka människor jag vill ha i mitt liv. <3
 
Jag tog även ett stort steg och lämnade tryggheten med min lägenhet och fasta jobb och drog tillbaka till Kanada för att plugga. Och det bästa är att jag gillar det! Inte CSN skulden dock, men den kan jag kanske lägga åt sidan till 2017. :) 
 
 
Höjdpunkter från 2015:
  • Way Out West med Gotland och mina kusiner och andra vänner <3
  • Alla utekvällar på Hornhuset med Gotland
  • Känslan att komma närmare sin familj då man känner sig mer bekväm med sig själv
  • Såg sjukt många band/artister live som The Offspring, Tyler the Creator, Ms. Lauryn Hill, Weezer, 
    Rancid, The Weeknd m.fl.
  • Gröna Lund kvällen med mitt jobb som blev lite av ett hejdå kalas för alla som försvann till hösten
  • Hittade en naturmedicin som verkar funka bra för mig
  • Midsommar med kusinerna
  • Fick se mina Cancer Bats 4 ggr, på ett o samma år! 1 gång i Sverige och 3 ggr i Toronto :)
 
 
Här är några bilder! Enjoy!
Way Out West 2015
 
Midsommar 2015
 
Halloween 2015
 
Bästis & Me gjorde 2015
 
 
 
 
 
 
Första terminen av fyra är klar med bra betyg och jag kan ärligt säga att jag saknar att gå till skolan, kanske mest för att jag saknar rutiner haha men det känns kul att lära sig om saker som är intressanta för mig. :) 
 
 
Puss o kram!! Vi ses i sommar på Horan och WOW som vanligt ;)
 

Gör det som gör DIG lycklig

2015-11-13 - 03:05:22
Det här kommer bli ett pladdrings inlägg, men som förhoppningsvist inspirerar någon eller några och det räcker. 
 
Jag har aldrig trott på konceptet att pengar gör en lycklig. Det kan absolut hjälpa till med känslan av trygghet och stabilitet, jag köper (höhö) det. Men det som intresserar mig sjukt mycket mer är om det DU gör för dom pengarna gör DIG lycklig. 
 
Jag köper (höhö) absolut att vissa har endast en ambition att tjäna pengar och att de inte har behovet av att älska det de gör för att belöningen av pengarna räcker för dom. MEN då hoppas jag fan att de köper eller gör saker som gör dem lyckliga. Då menar jag inte någon jävla uppvisnings pryl som visar hur rika de är, utan om dom köper en tavla till exempel, så köpte dom den tavlan för 35000kr för att dom fucking älskar den där tavlan. 
 
Okej, det där var min första pladdring som nog inte var helt förståndig. Det jag vill komma till är att,för att vara lycklig krävs det inte att du måste bli känd, eller få 340 likes på din bikini bild. Det känns som att människor nu för tiden är så uppslukade i att bli kända att de automatiskt antar att det är det enda sättet man kommer känna lycka. Vilket är HELT sjukt. JAG själv trodde det, så sjukt länge. Jag låter antagligen dum i huvudet för det, men jag trodde, helt ärligt, att för att bli lycklig så behövde jag bli typ Madonna känd. 
 
SEN tack och lov, så växer man upp (lite i alla fall) och ställer sig frågan, vad fan gör mig lycklig? Musik gör mig ofantligt lycklig. Så automatiskt antog jag att, okej, jag måste bli en känd sångerska. Men sen insåg jag att, okej, jag har en helt okej sångröst men det är nog inte det jag vill göra och lägga all min tid på plus att jag fucking hatar att prata inför publik. Vad mer gör mig lycklig? När andra människor är lyckliga. 
AHA okej, så musik + att göra andra lyckliga, jag vill vara den som skapar tillställningar/events som är kopplade till musik för att det gör andra människor glada. 
 
Det är inte så lätt som jag beskriver såklart, men det är en idé hur jag tänker. Och hur alla borde se över hur de tänker. Vad gör DIG lycklig och inte vad du tror gör dig lycklig. Och gör flera saker, om du jobbar med något du älskar men vill kanske lära dig spela trummor, ta lektioner, varför inte? Sjukt kul! Och skit i dom tråkiga människorna som frågar "vad ska du med det till?", you work those fucking drums. 
 
Och det VÄRSTA jag vet är när andra människor skiter på det som gör andra lyckliga. Om någon vill jobba på typ Subway resten av deras liv och älskar det, LÅT DOM GÖRA DET. Alla behöver inte bli chefer, egenföretagare, VD eller kändisar. Om någon vill jobba som ekonom och tycker det är skitkul (vilket jag tycker låter skittråkigt), låt dom göra det! Men respektera att alla tänker och känner olika. Det du tycker är bra kanske någon annan hatar. 
 
Okej, okej, jag ska summera. Jag vill inte ha barn, men ni som har barn, LÅT DOM GÖRA DET DOM VILL GÖRA. Och alla vuxna som läser, gör det ni vill göra och om det är fysiskt eller ekonomiskt omöjligt så säger jag bullshit, det är inte omöjligt. Eller okej, typ flyga till månen kan bli svårt, MEN det går. :)
 
Puss o kraaaaammmm
 
*disclaimer*jag vet inte bättre än någon annan men jag gillar att uppmuntra människor*disclaimer*

Det här är jag. (obs lång text)

2015-09-13 - 18:08:00

Jag är deprimerad.

Jupp, där har vi det. Och inte “jag är deprimerad för att det regnar” eller “faaan va deprimerad jag blir att sommaren är slut”. Det är tyvärr inte riktigt samma sak, det skulle vara sjukt skönt om det var samma sak för då skulle mitt tillstånd vara betydligt mer temporärt.

 

En riktig depression är självklart väldigt individuell och känns antagligen väldigt olika för olika personer. I mitt fall är det en väldigt avtrubbad version av mig själv, i alla fall på mina värsta dagar. Det är dagar då jag stannar hemma, gör absolut ingenting och längtar till nästa dag då jag förhoppningsvist mår bättre. Det är omöjligt att veta när det kommer slå till samt när det kommer släppa igen. Vanligtvis är det en dag eller två, vissa gånger har det varit veckor, de perioderna är lite jobbigare.

 

När man sedan ska ut igen och leva så kan det ibland bli jättefel. Eftersom man inte känner någonting så räknar man inte riktigt in hur ens beslut och beteende kan påverka andra människor. Däremot när man väl känner någonting så är det åt det extrema. Jag kan bli extremt kär, extremt arg, extremt ledsen och extremt glad. Det är sjukt påfrestande och jag rekomenderar det inte. Förutom om du blir sjukt kär i någon som faktiskt är sjukt kär i dig, vilket inte brukar vara mitt fall tyvärr. För om någon skulle bli sjukt kär i mig, då undrar jag vad fan deras problem är och varför i helvete av alla friska människor skulle de välja ett psykfall som mig? Och sen gör jag oftast någonting sjukt så att de hatar mig och aldrig vill träffa mig igen. Rekomenderas inte heller.

 

Sen kan man ju få en släng av någonting annat med sin depression, i mitt fall är det ångest. Ni vet den känslan när man tror att man har tappat sina nycklar/plånbok/mobil, den tillfälliga paniken som slår en? Det är lite den känslan jag har med ångest, dagligen. I alla fall förut, nu är det bättre och det känns bara ibland, typ när man måste göra något jobbigt, som att flytta från landet och säga hejdå till folk.

 

 

Varför skriver jag det här nu? På svenska, när jag är flera tusen mil ifrån alla som kan läsa detta och tycka synd om mig? Jo för att ingen behöver tycka synd om mig, ingen behöver ”rädda” mig eller ta hand om mig. Det är självklart fint när ni gör det, men det behövs inte. Jag har levt med det här i över 10 år, jag är rätt så van vid det här laget.

 

När jag kom till Toronto så träffade jag mina vänner som jag har känt i flera flera år. De kan prata om sin depression, sin ångest, sina problem för att det är okej att göra det. Vi alla har problem, stora som små. Men när de är lite större så är det viktigt att visa att det finns flera som du. Det var lite så jag kände när jag kom hit. Det finns flera som har känt vad jag har känt och känner. Vilket var otroligt skönt och faktiskt lite befriande att höra.

 

Men de har sökt hjälp. Jag har hjälp, jag går i terapi. Vilket jag hatar egentligen, för vem fan säger att mina problem är värda att diskutera i 1 timma med en främling? Ingen. Men när du själv förstår att det kanske faktiskt behövs, en hel jävla del, då är det värt. Det är värt att sitta och storböla framför denna främling för att när jag sedan går därifrån känns det som jag har fått en insikt och att det är okej.

 

 

I vilket fall, poängen med detta är inte att flasha för alla hur dåligt jag mår vissa dagar utan mer att det är ok att erkänna det. Det är okej att säga att man inte mår bra en dag, att man inte orkar kliva upp ur sängen eller att man känner sig som världens hemskaste människa. Allt är i ditt huvud och det är okej, så länge du söker hjälp. Det är svårt att bara ”get over it”, tro mig, jag har försökt ett tag nu. Som jag sa i början är alla olika, berätta för en vän, en släkting, vem som helst. Vet ni hur jobbigt det var att berätta för mina bästa vänner att jag behövde hjälp? Men de hjälpte mig, höll mig i handen hos läkaren och såg till att jag faktiskt gick dit. När man mår dåligt tror man att ingen bryr sig, men tro mig, det finns alltid NÅGON om inte FLERA som bryr sig. Det är det jobbigaste med att skriva det här, att alla nära och kära kommer må dåligt för att jag gör det. Men det är värt det, tänk sedan när du mår bra hur glada de kommer vara för din skull? Sjukt nice!

 

 

Okej, sammanfattning då detta blev sjukt långt. Det här är inte ett desperat rop på hjälp, jag är så taggad jag kan bli för min utbildning och jag ska göra sjukt mycket volontär jobb i höst på olika festivaler som bland annat Stage Manager, hur kul är inte det? Jag har vänner här som fick tårar i ögonen när de såg mig av lycka för att jag är tillbaka och jag har en lägenhet utan vägglöss och kackerlackor. Jag är okej, tro mig. Jag skrev ovanstående mer för att jag faktiskt känner att jag har kontroll över mitt liv för en gångs skull. Det är betydligt lättare att blotta sig själv när man är bekväm med sig själv. Så i vilket fall, igen, poängen är om ni mår dåligt, sök hjälp, om ni känner någon som mår dåligt, fråga hur ni kan hjälpa dom men pusha dom inte till något. Det funkar aldrig.

 

 

Puss och kram från Hanada. Jag ser fram emot att träffa er i vår igen! <3

Back from the cyberdeath

2015-09-09 - 04:08:49
 
Hej hej bloggen! Nu är jag tillbaka, typ. I den omfattning jag kan vara tillbaka iallafall.
För de som inte vet har jag börjat på college i Toronto, Kanada och har redan min första dag fått en läxa så en uppdatering varje dag här lär ju inte hända.
 
Jag har på riktigt suttit i en halvtimma och rensat gamla inlägg, jag har tydligen skrivit fram och tillbaka sen början av 2007 (!!!!), helt sinnessjukt. Så om ni känner för att gå igenom alla 750 inlägg (det fanns typ 1000 för en halvtimma sen), be my guest. Jag rekomenderar ingenting före hösten 2008, sjukt tråkiga inlägg och många filmtips, musiktips och bilder på kläder man hade på sig 2007.....
 
Varför jag rensade är för att jag fann det sjukt mer givande att skriva av mig, som mina senaste inlägg, då det finns en möjlighet att få folk att tänka efter eller känna. Istället för typ "omg dagens outfit", vilket kan vara trevligt om det funkar för din blogg. Funkar inte på min då jag inte har så många outfits....
 
I alla fall, jag tänkte lägga upp ett mer seriöst inlägg imorgon som jag har jobbat på. Håll utkik! :)
 
Puss o kraaaaammm

Hjälp!

2014-09-11 - 20:07:31
Hej allihopa!
Jag hade en idé att typ ingen läste min blogg men ångrar mig rejält nu när jag ser kommentarer jag har fått som jag kunde ha svarat på!! Har inte varit inne på sjukt länge, so so sorry guys!!
Tack för alla fina ord och jag hoppas det ordnar sig, om ni fortfarande vill ha tips om Toronto eller annat så skriv gärna en kommentar så LOVAR jag att svara denna gång!! :)

Du är starkare än du tror

2013-09-17 - 22:10:16
 
Ibland är det sjukt att tänka tillbaka i tiden. Personligen har min fokus de senaste 2 åren att bara se framåt och inte försöka sjunka in i det förflutna. Men det är svårt, väldigt svårt, ibland. Jag tror att man ibland måste vända huvudet och kolla bakåt för att verkligen förstå hur långt man har kommit och hur stark man egentligen är som person. 
 
När man ser tillbaka på tider när man kände sig helt hjälplös, ensam och uppgiven så är det svårt för mig att sätta mig in i den sitsen igen. Vilket såklart är en av de bästa känslorna med det hela. Att inte ens kunna sätta sig in i hur dåligt man mådde. Att inte komma ihåg känslan av total förödelse. Att inte kunna känna sig rädd i sitt eget hem. Att inte behöva gömma sig bakom lögner och sätta upp en vackert målad vägg för ens familj och vänner. 
 
Jag förstår att min blogg blivit lite för nedstämd den senaste tiden, men det är inte det jag vill, egentligen. Utan jag vill att alla som läser detta ska istället tänka tillbaka på den sämsta tiden ni har haft.... och sedan se er själva nu? Allt är säkert inte perfekt, det är oftast inte så, men det är nog 500x bättre än vad det har varit, eller hur det kunde ha blivit
Jag kunde lika gärna varit en hemlös missbrukare på Torontos gator utan kontakt med familj vid det här laget. Men nej, jag är för stark som person för att ens ha varit i närheten. Jag tog hand om någon som kanske är det nu, jag vet faktiskt inte. Det gör inte mig sämre för det. Utan jag hade en villkorslös kärlek, under den tiden. Vilket gör mig stolt, för jag är kapabel till att ge sådan otrolig kärlek till en annan människa. 
 
Vad gör dig stolt

Att vara den andra kvinnan.

2013-06-29 - 21:56:36

Jag har i över ett års tid funderat på om jag borde skriva ett blogginlägg om det här eller inte, och sedan hur det borde skrivas på bästa sätt. Uppenbarligen kom jag aldrig till ett beslut, förrän nu.

1. Jag är så trött på att "the bad guy" alltid kommer undan medan vi som är den andra får lida mest.
och
2. Om någon vilsen kvinna därute är i samma situation så kanske min erfarenhet och visdom kan få dem att må bättre.


Det tog mig ett år att inse att jag inte vill ha någonting med denna kille att göra.

I början var det nog som allt börjar, vi var jättebra vänner, hade jättekul tillsammans, var enligt andra väldigt lika och umgicks ofta. Sen kommer alltid den första fasen i en affär, tillfället då det går lite för långt.
En utekväll då vi båda var packade och han skulle "bara" följa mig hem eftersom det var sent. Det började bara med att vi låg och pratade, han ville inte att jag skulle åka till Kanada, nämnde t.o.m. att han gärna skulle följa med om saker såg annorlunda ut. (Det kan kallas fas 2, falska förhoppningar) Det slutade såklart på ett helt annat sätt, men han åkte hem till sin fästmö efter.

Nästa dag får jag ett samtal att det här ska glömmas, det har aldrig hänt och att han har varit otrogen förut och de håller på och löser det tillsammans just nu. Så om jag berättar något skulle jag förstöra hans liv, totalt. Då vi var vänner kände jag genast att jag absolut inte ville göra det samt att jag faktiskt inte brydde mig så mycket.
En kul grej, tyckte jag då.

Däremot är jag en känslomänniska och jag har svårt att dölja hur jag mår samt gillar jag inte att ljuga för folk. Så jag började äcklas av honom, allt han sa och gjorde kändes så falskt och äckligt. Han kunde sitta och flörta med mig och sedan ringa hans fästmö. Som en av och på knapp.
Det var så sjukt, jag har aldrig träffat en så tvåsidig människa i hela mitt liv.

Sedan hände det igen, jag gav in. Det fanns ju en kemi mellan oss som var svår att motstå vid vissa tillfällen. Efter den kvällen åkte han och åt middag med sin blivande svärfamilj, utan att visa någon typ av ångest. Jag var exalterad över att det var lite förbjudet och hemligt men samtidigt chockad över hans beteende.

Efter det så blev det en "riktig" affär. Det var så han kalla det när vi satt i hans bil på väg hem till honom, efter att han ringt sin fästmö för att se när hon skulle komma hem. Då sa han även "Jag vill inte åka fast... för jag vill fortsätta med det här tills du åker", d.v.s. en månad till.

Första månad äcklades jag, hade ångest och mådde sjukt dåligt. Stötte även på henne under den månaden och fick en panikångest attack som jag var tvungen att gömma och som han var tvungen att hjälpa mig igenom. Den andra (och sista) månaden så är det lättaste sättet att beskriva det känslolös. Jag kände nog ingenting. Gick på hans tjat (kan kallas fas 3, manipulering) om att han var så olycklig, att han inte vill gifta sig än egentligen och att han önskade han kunde resa som jag skulle. Nästan dagligen fick jag höra historier om hennes liv och hur jobbigt hon hade det just nu och att om jag skulle berätta något kanske det skulle bli för mycket för henne. Det skulle bryta ner henne totalt och jag ville väl inte skada en annan människa på det sättet?

Men sedan när känslorna blev annorlunda för min del p.g.a. denna kemi så kom smällarna istället. Då fick jag höra att han aldrig skulle kunna vara med en person som mig, även fast vi låg tillsammans minst en gång i veckan och att om han gjorde slut med sin fästmö skulle han resa och knulla runt. Han sa även att det skulle bli svårt att hitta någon så vacker och underbar som han sa att han tycker att hans fästmö är, d.v.s jag var inte ens i närheten i hans ögon. Det lät så sjukt moget för någon som planerade att gifta sig om 4 månader...

Jag kände mig sjukt dum. Så otroligt dum för att ha tagit mina falska känslor för seriöst och sedan försökt dela med mig, för att få en käftsmäll tillbaka. Nu i efterhand vet jag inte vad jag hade förväntat mig då detta är en person jag aldrig någonsin kommer lita på igen, men mina vänner sa "Berätta, för då är du är ärlig, vilket är mer än vad han är". Så jag vann, ha, för jag var ärlig.

Sedan åkte jag till Kanada. Var där i 6 månader, hade skitkul, festade varje dag och lärde mig sjukt mycket om mig själv. Han försökte kontakta mig första månaden, rätt ofta men efter det så försvann han, poof! Svarade aldrig, skrev aldrig, ingenting. Förutom en månad innan hans bröllop då han skrev att han höll på att skita på sig för han var så nervös. Men han gifte sig, en månad senare utan att hon visste något om det som hänt 5 månader innan.

Sedan kom jag hem. Han ville ses rätt snabbt. Jag tänkte att jag skulle få någon ursäkt, förklaring eller något. Det fick jag inte, jag fick samma smällar som jag fick precis innan jag åkte. "Tack för att du har fått mig att inse vad jag har" var det jag fick höra mest, så genom att knulla mig insåg han att han har en kvinna som alltid kommer förlåta honom och vara där. Medan jag hade skrikit på honom bara några månader innan att han äcklade mig och var ett asshole för det han gjorde mot henne. Jag fick även små pikar som "du är uppenbarligen inte lika över det här som jag är" och "du har nog mycket att arbeta igenom", medan han själv knullade andra när han gick i parterapi... Visst hade jag det, men jag jobbade på det i alla fall, istället för att leva i lögner.

Efter det tog jag avstånd. Jag kände mig sårad, den här människan var inte längre min vän och jag började ifrågesätta om han någonsin hade varit det. Han bjöd in mig på sin födelsedagsfest, i deras lägenhet, med hela hennes familj där. Visst, jag tar med mig vinet så sitter jag med din fru på soffan du knullade mig i, skål! Jag sa nej, den kvällen försökte hans arbetskollega bjuda in sig själv till mig, vid 3 snåret. Han har två barn och är också förlovad.
Lika barn, leka bäst va?

Vi sågs igen, på våren, jag ville ge det ett till försök. Vår så kallade vänskap då. Jag har jättesvårt för att ge upp med människor. Speciellt de jag ser som vänner, om man är någons vän, då är man det genom gott och ont, i min åsikt. Men då sågs vi med en gemensam vän, det kändes nästan som förr tills jag frågade varför han aldrig hör av sig längre. Då fick jag svaret "Därför jag är inte deprimerad längre, jag behöver ingen som jag ringer och klagar till längre."

Då. Det var sista strået för mig. Jag betydde inte ett skit för denna människa. Det var då jag såg allting spelas upp igen framför mig. Jag hade varit hans lilla knähund, den han kunde ringa och komma till när han och hans fästmö hade bråkat, den han kunde vara nära när han kände sig oälskad och den han kunde spy ut sina problem till för att sedan få en varm respons. Även fast han hade gått i egen terapi samt parterapi när vi låg tillsammans så hade han behövt mig, på något sjukt sätt. Jag kanske var den roliga psykologen som kom med ett happy ending.
Vem vet.

Jag tappade bort mig själv i 2.5 månader och sedan tog det upp till 10 månader att riktigt hitta mig själv igen. Det känns pinsamt och jobbigt att ens erkänna det, men jag gillar, som sagt, att vara ärlig. Det känns som att jag blev manipulerad och förlöjligad av denna människa jag såg som en nära vän. En "vän" som sa att han inte ens berättat vissa saker för sina närmaste vänner men han hade berättat för mig. Att vi borde göra en roadtrip tillsammans, att vi borde vara KK och att han hade ingen annan att prata med, förutom mig. Så jag kände mig tvungen att lyssna, tvungen att bry mig och tvungen att ge omtänksamhet till den här människan.

Det är nog det mest typiska med män som har en affär. De vill ha bekräftelsen, de är heta i någon annans ögon, någon annan bryr sig om dem på samma sätt deras fästmö/fru en gång gjorde och de får uppleva en slags förälskelse igen. Eftersom de oftast går efter vänner så vet de att de är säkra, för de är ju vänner och varför skulle de vilja såra dig och din relation?

Jag är trött på det. För om (eller oftast när) det kommer fram så får den andra kvinnan all ilska, alla hot och all sorg mot sig från "the main woman". För det är alltid lättare att skylla på den du inte känner, den du inte sover bredvid varje natt och tror att du känner. Den som har försökt förstöra din relation och försökt ta din man, visst, hon är det mest ondskefulla på denna jord. Men nej, din man, han blev förförd, han var förvirrad och det var ju faktiskt längesedan.

Nej. Din man förstörde eran relation, din man var otrogen och han fick en annan kvinna att tro att hon var lika speciell som han tycker att du är. Tänk på det istället. Vem sover du bredvid egentligen? Var är han när han inte är hemma?

Det jag har insett nu är att jag aldrig vill behöva ha dom tankarna om någon jag är tillsammans med. Om de är otrogna en gång, är det av en anledning och man kan uppenbarligen köra hur mycket bestraffning och terapi som helst men det kommer inte att funka, så länge man inte har koll på deras schema, ser vilka de pratar med och vet var de är vid alla tillfällen.

Vem orkar leva så?
Inte jag, tyvärr.

Det är min historia, i alla fall. Jag låter antagligen som världens bitterfitta och patetisk, men jag behövde få bort det från mitt huvud. Nu finns det här, att läsa för de som vill och orkar och jag behöver inte tänka på det mer. Killen har jag blockat på facebook, instagram, twitter och i min telefon sedan några månader tillbaka. Det var det jag kände att jag behövde göra, det gick inte att nonchalera då jag bara blev så sjukt arg varje gång jag såg en uppdatering. Han får leva lyckligt i sin lilla drömvärld, med en fru som är lyckligt ovetande medan jag ska plågas då "jag vill väl inte förstöra hennes liv?".
Du har förstört ditt eget liv men du kommer inte förstöra mitt, tack och hej!


En sista notering,
Då jag är den människan jag är... så skickade jag detta inlägg till några vänner först. Då hans manipulering gick så djupt att det känns som jag sviker honom genom att skriva hur jag känner. Men det är inget att skämmas över, det är mänskligt, vilket jag är, när det gäller honom är jag inte så säker längre.

Nya puckar..

2013-01-05 - 22:08:55
(eller hur Sverige??)
 
Nej men ska man vara lite seriös kanske.
 
Mitt 2013 har börjat helt okej. Jag har redan läst ut 2 böcker (nej de var inte superlånga, men inte löjligt korta heller), båda inspirerande. Och jag håller på att läsa en nu, The Happiness Project. Det måste vara en av de få böcker som inte är fiction som jag har svårt att lägga undan.
 
En kvinna, Gretchen Rubin, bestämde sig för att i 1 år försöka göra så mycket som möjligt för att göra sig själv lyckligare. Inte för att hon var olycklig utan för att nå sin egna potentiella "lyckotopp". Enligt henne så har alla människor sin egna, vissa människor har t.ex. gener som gör att deras lyckotopp är helt motsatt någon annans. Vissa föds lite mer pessimistiska än andra men de kan fortfarande nå en topp, men den kanske är betydligt lägre än någon som alltid haft ett positivt liv.
 
I alla fall, jag har inte hunnit så långt än, men det jag genast börjar tänka på är ju såklart, vad gör mig lycklig? Visst, det vanliga, vänner, familj o.s.v. men enligt hennes projekt måste man bryta upp detta och kolla närmare. Vad med mina vänner gör mig lycklig? Hur kan jag bete mig med mina vänner för att bli lyckligare? Något som jag kanske tänkt mest på är att faktiskt ta initiativ för vänners liv. Visst det gör jag väldigt mycket redan, men att man även fokuserar på de människor som man inte träffar så ofta.
 
Min farmor är en av de viktigaste människorna i mitt liv. Hon är en sådär genomgod människa. I hennes ögon är alla underbara och jag har aldrig hört henne klaga över en människa i hela mitt liv. Något som skulle störa mig, tänker inte ens hon på. Som att hon hade sovit hos min kusin och katten hade smällt sig in i dörren mitt i natten för att den ville in, jag skulle ha dampat loss på denna katt, medan min farmor sa "Ja, jag förstår väl att den tycker det är konstigt att den inte får komma in, så jag försökte sova ändå och låta den hålla på." D.v.s. hon blev inte ett dugg irriterad utan hade full förståelse, medan jag skulle blivit tokig.
 
Ett sådant tålamod vill jag få detta år och framöver. En sån förståelse vill jag framtvinga hos mig själv. Som jag själv alltid säger "Everything happens  for a reason", ja att jag blir irriterad på en människa, det är kanske inte dens fel då, utan mitt eget som orkar reagera på något som kanske egentligen inte alls är irriterande?
 
I alla fall. Sedan nämner hon i boken hur viktigt små sakerna i livet är. Att man får dessa små positiva upplyftningarna. Som när man städar sitt hem, och allt är i ordning och organiserat, då känner man sig organiserad själv. Att organisera alla lösa papper och veta var man har allt, då slipper man känner ångest över saker som kan vara försvunna eller ogjorda.
Att ge någon en kram i längre än 6 sek, inte denna korta hälsningskramen, värmer inombords och gör en smått lycklig. Att låta någon med mindre saker gå före i kön så att de får komma hem snabbare. Att hålla upp dörren för någon. Att betala något för en vän. Att skicka julkort/födelsedagskort. Att skicka ett sms/skriva på facebook/ett mail. Eller varför inte ett brev? Vem skickar brev nu för tiden? Jo min farmor, och jag blir lika glad varje gång.
 
Alla dessa ovannämnda saker gör mig småttglad inombord. I dagens samhälle är det inte många som gör dessa saker, jag gör inte heller alltid dessa, absolut inte. Men bara för att någon annan inte gör det betyder inte det att man själv inte borde. Om någon beter sig snällt mot mig, känner jag genast att jag borde vara snäll också. När man jobbar i butik som jag, och man får en kund som kommer fram och tackar för att du har hjälpt dem så värmer det inombords och tråkigt nog blir man nästan chockad att de ens nämnde något.
 
Så bland alla mina andra löften är dessa med. Att bli lyckligare. För då man är lyckligare så är det lättare att göra andra i min närhet lyckligare.

Hejdå 2012, Hej 2013!

2012-12-31 - 17:47:15
Nu jävlar!!!
 
Nu är 2012 snart slut oooooch vad jag längtar. Nu låter jag super negativ men måste säga att 2012 var faktiskt ett av de jobbigaste åren jag haft i mit vuxna liv. Visst har bra saker hänt också såklart och mycket spännande grejjer. Men jag känner det räcker nu. Nu får det här skitåret ta slut!
 
Börjar 2013 med nya inspirerande böcker, mindre alkohol, mer förlåtelse/förståelse samt peace. Konflikter tar bara så jävla mycket energi och det har jag inte tid eller ork med. Så, alla de jag kanske inte varit trevlig mot, vi börjar om tycker jag!
 
Och stort tack till de nära o kära jag har som varit med mig hela året även när jag hade världens sämsta omdöme och gjorde de värsta valen som fanns! Ni stannade ändå kvar, tack <3
 
Tjohej 2012!!! Jag välkomnar GLATT dig 2013!!!

2012, hur var ditt? En summering.

2012-12-14 - 00:12:27
 
Som de flesta vet som känner mig så gillar jag listor, skriva listor liksom. Så det får bli lite så i summering för 2012, det passar ju ändå, eller hur?
 
 
Detta citat skulle jag säga är en perfekt summering av mitt år. Alltid när man reser så lämnar man ju folk bakom sig samtidigt som man träffar de man inte sett på ett tag (både när man åker någonstans och kommer hem igen). När jag kom till Kanada märkte jag t.ex. vilka som man har kvar som vänner samt att jag fick en hel del nya vänner som man kan sig ersätta de som inte var äkta från början. Det är tråkigt, men sant.
 
Man kan säga att samma sak hände när jag kom hem, man märkte vilka som hade väntat och vilka som kunde väntat betydligt längre eller för evigt. Men allt det låter för bittert, men ibland måste man utvärdera de som betyder mest för en och vilka som är värda att hålla fast i.
 
Det har varit min största läxa och upplevelse detta år. Tilit. Att kunna lära sig vilka man litar på här i livet, vilka man behåller runt sig för att må bra och vilka man släpper för att må bättre.
 
Att helt enkelt känna "Nej, jag måste inte vara denna super snälla människa som håller fast i bekantskaper som inte ger mig något." är något jag håller på att lära mig för tillfället. Man behöver aldrig vara otrevlig eller oartig men att acceptera att ibland vill man inte träffa vissa människor och behöver inte alltid vara med.
 
Nej gud vad negativt allt det lät (super snälla Hanna kommer fram) men det är sant. Men samtidigt har jag känt av vilka som står mig närmast här i livet och det mina läsare, är en av de bästa känslorna som finns här i världen. Att veta till 100% vilka du kan lita på, vilka du kan ringa, vilka du kan ge all din kärlek till och få en uppskattning tillbaka och samma kärlek.Det är alldeles underbart och betydligt bättre än dessa artiga bekantskaper man har.
 
I alla fall! Här kommer några bilder som får summera mitt 2012!! 6 månader i Sverige, 6 månader i Kanada!
Det här var nog definitvt min "don't give a fuck" sommar. Drack som ett svin, väldigt ofta. Men man lever ju bara en gång!
 
Jobb på NIKE Kanada var en höjdpunkt. Fick jobb efter att ha varit i Toronto i 3 dagar. Ibland lyckas man!
 
Många vistelser på Toronto Islands, som jag och Matt döpte om till "Lawless"
Min snutte Josse när jag kom hem igen
Såg Michael Kiwanuka och festade loss efter på Sneaky Dees
Min hejdå fest helgen innan jag åkte. Då bland annat min kusin överaskade mig och kom förbi! Veckan innan jag åkte kan jag säga att jag kände mig jävligt älskad.
Pappa är ett stooort fan av Neil Young, så var tvungen att se vad "the fuzz" handlade om, så drog till London, Ontario och såg han. Mycket krut i en snubbe som är över 60!
I Niagara Falls hade jag stört kul med bästis Danielle och Ryan. Spelade loss på massa arcade spel och vann över 350 biljetter på Simpsons spelet!! Tur i spel, otur i kärlek, I guess!
Med Nike Kanada var det jävligt pepp på personalmöten! Här spela de amerikansk fotboll och gången innan det så hade vi en "Track & Field" dag som var OS inspirerat. Gratis kläder och sällskap, kul kul.
Åt jävligt mycket fish&chips. Väntar fortfarande på ett bra ställe i Stockholm!!!!
Min arrival bild när jag kom till Toronto i april av Danielle.
Pride/Canada Day helg, festade loss på gayklubb.
En till Toronto Islands dag!
Ego bilder innan jag drog till Kanada. Skulle va snygg för kanadensarna ;) (som tyvärr inte levde upp till förväntningar!)
Toronto Islands med Danielle, första helgen där!
Partybilden från hejdå festen, bästa!
Pornstar shots på Canada Day
Hejdå festen, med saknade Sten!
Stört varm och fuktig sommar i Toronto!!! Errrryday im sweating
Den enda tatueringen som blev av i 2012. Under kusin resa i Karlstad. Partyhelg innan jag drog.
Turist nörd, Toronto Islands
Var lite fanatisk över mina naglar i somras.
Marlies hockey match med Danielle!
Skrev hjärtan i sanden åt mig o Danielle
Första middagen i Toronto med vänner
På min välkommen tillbaka fest!! Var sjukt många som kom och kände mig jävligt älskad den kvällen med. En av de bästa detta år faktiskt. Och allt tack vare underbara bästis Elin <3
Nördar loss vid Niagara fallen
Canada's Wonderland, dinosaurie parken!!!!
Kusin resa till Karlstad innan jag drog
 
 Aaa, det var väl bra med bilder??
Kör vi lite listor då!
 
Konserter 2012:
- The Hives
- Refused
- Cancer Bats <3
- Maskinen
- Tenacious D (!!!!!!)
- Swedish House Mafia
- Neil Young
- Michael Kiwanuka
- Pkew x3
- Oooh Baby Gimme Mores
- The Bronx
- Ghostface Killah (!!!!!!!!!!)
- The Danger Bees
 
Och många många fler indie artister som jag inte kommer ihåg namnet på. Men gick ju på Indie Week så såg en hel del band då. Men de ovan är höjdpunkterna i alla fall!!
 
Det jag har lyssnat mest på under 2012:
- Childish Gambino - Camp
- Cancer Bats - Dead Set On Living
- Maskinen - Framgång och Efterfrågan
- Michael Kiwanuka - Home Again
- Yelawolf - Radioactive
- Rihanna - Unapologetic
- Drake - Take Care
- Major Lazer - Guns Don't Kill People.... Lazers Do
- Eminem (blandat)
- Mash Up International
- Hoffmaestro - Skank-a-Tronic Punkadelica
- Adam Tensta - Scared of the Dark
- Shwayze & Cisco - Island in the Sun
- Nicki Minaj - Pink Friday/Roman Reloaded
 
Näe nu pallar jag inte komma ihåg mer!
 
I slutsats då!
2012 var jävligt upp och ner för mig kan man lugnt säga. Hade mina happy moments då jag fick träffa Danielle igen efter 2 år och samma då jag fick träffa Elin igen efter typ 1 år. Samtidigt som jag fick nya fantastiska vänner både i Sverige och Kanada. Såg några band jag aldrig trodde jag skulle få se.
Sen några nedförsbackar då jag lämnade Sverige (alltid jobbigt att lämna alla) och sedan när jag lämnade Kanada igen. Då jag faktiskt började växa upp lite, ta ansvar och studera varför jag har betett mig som jag gjort i vissa situationer. Samt tagit upp saker från barndomen och tonåren och ifrågasatt.
 
Ett jävligt känslosamt år kanske man kan säga totalt då? Tror nog inget kommer slå 2011 på jävligt länge med 2012 var helt okej faktiskt. Många nya erfarenheter, mycket då på jobbet som jag tar nytta av idag och samt att jag har utvecklats jävligt mycket som person. Inga mer lögner, om man vill ha något sagt, säg det då eller prata inte om det alls! Orkar inte med fega personer längre.
 
Don't worry, be happy.
Hejdå 2012!
 
 
 

Kärlek.

2012-09-20 - 06:15:00
Kärlek är familj.
Kärlek är riktiga vänner.
 
Familj betyder de du kan lita på till 110%, de som vill de absolut bästa för dig men samtidigt låter dig utforska dina gränsar och ändå accepterar dig när allt inte går som det ska. En familj kommer samman i jobbiga och bra tider. De finns alltid där. Det är ett heltidsjobb, men det ska inte kännas som ett jobb.
 
Riktiga vänner är de som accepterar dina dåliga och bra sidor. Som står bakom dig och tar emot när du faller. Som stöttar dig när allting känns fel och intalar dig att det absolut inte är ditt fel. Riktiga vänner intalar dig att allt kommer bli bra, även när det kanske inte blir det. Men bara ni båda tror det, så blir det okej.
 
Med ålder och tid har jag insett hur mycket människor i ens liv betyder och hur mycket man måste hålla fast vid dem som är bäst för en. Att ha rest så mycket som jag har gjort vid min unga ålder så lär man sig rätt snabbt vilka som håller sig kvar när man åker bort och väntar tills man kommer tillbaka.
 
Och att familjen alltid borde komma först. Alla har sina olikheter, men om vi alla var lika skulle världen aldrig gå framåt.

Are you ready for me?

2012-08-24 - 06:39:50
Det är svårt att vara lycklig när allt som gör en lycklig inte finns där man är, utan endast 15% av det. Då kommer lyckan ligga på ungefär 15%.

2012 lärde jag mig att man inte kan fly sina problem, för tyvärr så följer huvudet med var man än går. Ta hand om det som betyder mest. Klaga mindre. Uppskatta det du har. Förstör inte det du har.

När man lär sig sina svagheter så kan man göra dem starkare och ändra dem. Men det tar tid, så ju tidigare du börjare, ju tidigare kommer du hitta din egen lycka.

Jag är på väg.
Tidigare inlägg
RSS 2.0